Allhelgonahelg.

Det har blivit en tradition i min blogg att berätta händelsen från Allhelgonahelgen 2011. Då var jag vid vårt hus i Hemsjön och om aftonen stod jag ute på altanen i en fridfull stämning. Plötsligt hörde jag klockringningen från Björna kyrka. Trots att det var nära en mil bort bar vinden klockornas klang till den plats där jag stod och lyssnade. Det gav upphov till många tankar som jag sedan formerade i den dikt som naturligtvis heter:

Tankar vid klockornas klang.

Långt i fjärran hörde jag klockornas ljud,

genom hädangångnas ande, en hälshing från Gud.

De ville höja sin röst i allhelgonatid,

för att ge oss ett budskap om stillhet och frid.

Så minns vi de alla som gått före oss.

Bland myller av mänskor de var blott ett bloss.

Men vår Herre och Mästare ger oss ett bud,

alla som svunnit var älskade av Gud.

Så var de blott flarn uppå tidens hav.

Vid en evig sekund blev de bäddad i grav.

Men de lever bland oss med de minnen de gett.

Till tröst uti saknaden, har Gud så berett.

Så lever vi blott med den styrka Gud ger,

ty han med sin omsorg till den sörjande ser.

Han ger oss förtröstan, tro och hopp.

till dess också vi fullbordat vårt lopp.