Vinter.

Vintern i det gamla bondesamhället var delvis en återhämtningens tid. Skörden var bärgad och foder fanns tillräckligt för djurbesättningen för perioden fram till vår och sommar. Det fanns också rikligt med ved i vedboden för varmhållningen. En väl så viktig omständighet. För den som inte var beroende av timmerhuggning eller körning åt ”Bolage” kunde man de korta och mörka dagarna omkring jultiden finna sig i en lite lugnare livsrytm. En syssla som oftast utfördes före jul det var arbetet med att hugga och köra hem ett rejält förråd av ved. Det bränsle som under våren sågades, klövs och torkades för bränsle för ytterligare en kommande vinter.

Oftast rustade man sig tiden före jul för ett rejält helgfirande med rik tillgång till god mat. Julgrisen skulle slaktas och tas tillvara. Många olika läckerheter framställdes. Mestadels hade man också en spädkalv som slaktades till julen. Jag minns från mitt hem att vi alltid hade en rejäl kalvstek på julbordet och naturligtvis läcker kalvsylta. Även i de mest torftigaste hem strävade man efter att fira en rik jul. Sammanhållningen människor emellan var stark på den tiden. Detta innebar att om man misstänkte armod och fattigdom var de mer besuttna beredda att hjälpa till med det som fattades.

De mörka dagarna efter jul användes av männen ofta för att tillverka något som eventuellt fattades i bohaget. Då snickrades det som behövdes för gårdens behov. Om det till äventyrs inte fanns snickarbod tillgänglig tog man helt sonika in snickarbänken till köket. Det kunde tillverkas olika slåtterredskap som räfsor och lieorv. Behövde man en ny timmerkälke var det inga problem. Hade man skogsmarker användes vårdagarna mestadels till att hugga och köra fram ett förråd av timmer. Antingen för avsalu eller för eget behov. Tillgången av sågat virke var av stor vikt. Vintertiden var således en god del av årsrytmen men innebar också en tid av vila och återhämtning.