Ja, de ä våren!

Våren har kommit till Tallbacken. De sista snöfläckarna har smält undan och det har börjat grönska så smått. Det är en del kvar av vissna löv och gräs från i fjol som jag så smått har samlat in. Än är det ganska blött på en del av gräsmattan, men i den här ”sommarvärmen” torkar det upp rätt fort. Det är en liten tuff utmaning för min åldriga lekamen men samtidigt tror jag det är hälsosamt att anstränga kroppen för att uppehålla kondition och spänst. Jag märker att arbetet går avsevärt långsammare nu men det är inte något som jag oroar mig för. Det får ta den tid det tar. I det varma solskenet kan jag sitta och ta igen mig långa stunder och bara njuta av tillvaron.

Ett annat säkert vårtecken är att Storsjön i det närmaste är isfri. Det behövs bara lite vind så seglar isflaken iväg. Jag tycker det är underbart att åter få uppleva den tid då allting väckes till liv och det finns en känsla av förunderlig förväntan.

En liten dikt bifogar jag min berättelse i kväll. En dikt som beskriver det som sker omkring oss just nu.

Brytningstid.

Vi lever i en brytningstid

då vår med sommar brottas.

Dock förnimmer vi därvid

att livets under blottas.

Det flödar utav kraft och liv

i varje bäck och dike.

Med en ström så intensiv

att ej det finns dess like.

Vi kan ej hindra tidens gång

och ej en timme spara.

När våren blir en sommarsång

med hyllningstoner klara.

Så finns vi i den atmosfär

som oss naturen ger.

Till högre rymder den oss bär

och till vårt bästa ser.

Så finner vi en vår en gång

där frid och frihet blommar

Då väckes vi av ljuvlig sång

till en  evig sommar.

Favorit i repris.

En dikt på björnamåle blir en kär repris i min blogg. En berättelse i korthet och på rim.

Håll till godo:

Kära nån då!

Kära n ån då! Va ampen du ä

äre nanting söm ä på tok

Nää int sä falit dä ä

dä baran Knut söm int ä klok

Kära nån då! Va kan e då vara?

han rakt vorte jarns?

Nä de ha slage slint bara

sä han vet int va han ä narstarns.

Kära nån då! Han irra bort säg?

sä han vet int alls va han ä

Nä. Han sku falje en krokinen väg

å då kömmen rakt beddavä.

Kära nån då. Hörr könne dä gå

körrd´n rakt neri dike

Ja, dä va en söm va ute å gå

då gatt´n ba dellå vike.

Kära nåndå! Han slog säg ti huvve

syna harns vorte kölblå

Å smalberna dam vorte skuvve

Jestasligen! Hörr könne de gå?

Kära nån då! De va ju ne missflyt

söm int´n Knut rådde för.

Då äre ju ba dellå bryt

ihop. Ån anne gang si säg för.

Kära nån då!

Rack pärninga.

I kväll behandlade man i både Rapport och Aktuellt den ekonomiska situationen för de svenska pensionärerna. Det målades inte upp någon särdeles ljus bild av pensionssverige där  det blir allt fler som betecknas som ”fattigpensionärer”. Trots att fyrtio- och femtio-talisterna i regel haft en gynnsammare löneutveckling verkar det som att många ändå har det rätt knapert. Det beror väl troligen på att kostnaderna för att upprätthålla en hyfsad levnadsstandard har skjutit i höjden. En stor utgiftspost för många är boendekostnaden, särskilt i så kallade högkostnadsorter. Givetvis har man på senare tid höjt taket för bostadstillägget och gjort det gynnsammare för personer med låg inkomst, men det är tydligen ändå rätt betungande.

En ekonomi är inte beroende allenast av goda inkomster utan det är snarare de små och ringa utgifterna som stagar upp den. Därför gäller det att tygla dem med töm och betsel så att de inte ohämmat skenar iväg. En rätt så svår uppgift för många som ägnar sig åt ekonomiskt lättsinne. En klar fördel därvidlag är om man kan föra en så kallad ”kontantekonomi”. Det innebär att man har disponibla kontanter före sin utgift och inte efter. Tyvärr är det ofta så att allt fler  hamnar i en lånekarusell som surrar allt häftigare och som till slut inte går att stoppa. De många ”snabblånebankerna” är ofta en ohemul aktör i denna tivoliverksamhet.

Det är ändå en nåd att vårt svenska pensionssystem fungerar så till vida att en viss dag varje månad vet man  att den tillmätta allmosan utbetalas. Jag hade en bekant som bor i en av de baltiska staterna. Han berättade att han inte fått någon pension utbetald de senaste sex månaderna. För att klara uppehället hade han varit tvingad att sälja av allt som gått att avyttra. En sådan ovisshet är vi dessbättre förskonade ifrån.

Så får vi i slutet av varje månad ställa oss frågan: Rack pärninga?

Åter Avliden.

När vi nu gör en snabb visit i Avliden konstaterar vi att det är fullt pådrag i LKAB. Ibland är efterfrågan större än man är i stånd att producera. Trots att man installerat de allra effektivaste tillverkningsenheter som går att uppbringa. Detta gynnsamma faktum har medverkat till att Avliden har blomstrat upp som aldrig tillförne. Av den anledningen ropas det nu högljutt på allt bättre och utbyggd samhällsservice. I avsaknad av järnvägsförbindelse måste man se till att det byggs bättre vägar med förbättrad bärighet. ”Annars dör samhället” säger Kåkåkå och det enda som är fiffigt med det är att det då lever upp till sitt namn.

HSB (han som bestämmer) säger att det inte finns resurser, men då protesterar man och säger att nog finns det pengar. Det finns två personer som har obegränsat med stålar och det är Kajse K och Ingvar K och som har dem i sin egen bank nämligen K K-banken. Dessutom är de villiga att mot betryggande ränta låna ut sina slantar om det kan presenteras god säkerhet.

Hur denna ytterst grannlaga fråga kommer att lösas står nog skrivet i stjärnorna. Därför kommer vi att bringas leva i en tålmodig väntan på nästa stjärnfall för at få svar på detta spörsmål och många andra. Dessa kommer om vi har tur att redovisas i någon kommande blogg.

Hantverkare.

I de små byarna och samhällena ute på bonnvischan fann det förr i tiden olika hantverkare som hade en viktig funktion. Det var näst intill så kallade skrå. En sådan kategori var skomakarna. De inte bara lagade mer eller mindre utslitna skodon. Den huvudsakliga sysselsättningen bestod nog i att tillverka nya skor till ortsbefolkningen. Oftast tillhandahöll man råvaran själv. Det kunde vara någon hud från en ko eller en kalv man slaktat som man skickat till beredning.

Att tillverka och laga skor på den tiden var ofta ett stillasittande arbete. Därför var det i regel predestinerat för någon som var lätt handikappad. Jag minns att skomakare Hörnkvist som hade sitt skomakeri på Långviksmon han var låghalt. Men en skicklig yrkesman. Vid något tillfälle har jag skrivit en dikt om honom. En dikt som jag bifogar min blogg i kväll.

Skomakarhörnkvist.

N´Albert geck å brättes å va fale ampen

han hadde fott nya känger. Vä lärsölern.

Gammkängern va alldeles utnött.

De van´t na laga. In´t ens kragan va kvär.

N´Hörnkvist´n hadde roste dell nykängern

bårti´n kohug söm dam hadde gärvä.

Bra ärbet dell minste plegg. Inge fel på dam int

men sä varn Kunglig hovleverantör å. De va firnt dä.

Men skull man ha na känger laga

då vare dellå skicke kvinnfalke.

Då geck allting å laga

dellåvä dä söm va alldeles utnött

För han va liksöm svag

för det kvinnliga könet.