Hantverkare.

I de små byarna och samhällena ute på bonnvischan fann det förr i tiden olika hantverkare som hade en viktig funktion. Det var näst intill så kallade skrå. En sådan kategori var skomakarna. De inte bara lagade mer eller mindre utslitna skodon. Den huvudsakliga sysselsättningen bestod nog i att tillverka nya skor till ortsbefolkningen. Oftast tillhandahöll man råvaran själv. Det kunde vara någon hud från en ko eller en kalv man slaktat som man skickat till beredning.

Att tillverka och laga skor på den tiden var ofta ett stillasittande arbete. Därför var det i regel predestinerat för någon som var lätt handikappad. Jag minns att skomakare Hörnkvist som hade sitt skomakeri på Långviksmon han var låghalt. Men en skicklig yrkesman. Vid något tillfälle har jag skrivit en dikt om honom. En dikt som jag bifogar min blogg i kväll.

Skomakarhörnkvist.

N´Albert geck å brättes å va fale ampen

han hadde fott nya känger. Vä lärsölern.

Gammkängern va alldeles utnött.

De van´t na laga. In´t ens kragan va kvär.

N´Hörnkvist´n hadde roste dell nykängern

bårti´n kohug söm dam hadde gärvä.

Bra ärbet dell minste plegg. Inge fel på dam int

men sä varn Kunglig hovleverantör å. De va firnt dä.

Men skull man ha na känger laga

då vare dellå skicke kvinnfalke.

Då geck allting å laga

dellåvä dä söm va alldeles utnött

För han va liksöm svag

för det kvinnliga könet.