Minnesfunktion.

Jag har alltid fascinerats av vår förmåga att i vår hjärna lagra minnen av olika slag. Händelser och skeenden,  som ibland kan ha timat långt tillbaka i tiden, kan vi ta fram och återberätta. För varje intryck och meddelande vi på ett eller annat vis får från vår omvärld blir det en kemisk förändring i vårt sinnesorgan som gör att vi i efterhand kan medvetandegöra detta. Jag tror att beroende på hur vi använder våra minnen, glada eller sorgliga, påverkar det av och till vår sinnesstämning. Troligen är det olika hos oss människor beroende på hur vår fantasivärld är utvecklad.

Min mamma Signe var en fantastisk berättare. Hon kunde ibland ta fram sådant som hade hänt långt tillbaka i tiden och med en detaljrikedom som var häpnadsväckande återge dessa, med både glöd och hänföresle. Det är bara skada att de inte blev dokumenterade på något vis. Men det fanns förr inte tillgång till alla de tekniska möjligheter som det finns i dag. Jag erinrade mig i eftermiddags en händelse hon berättade. Det var som nu i juletid som den fattiga torparfamiljen drabbades av en tragedi som helt slog deras arma värld i spillror. Fastän det skedde långt tillbaka i tiden och det runnit månget vatten under broarna sen dess blev jag djupt gripen av minnet och det på verkade klart och tydligt min sinnesstämning. Vid något tillfälle skall jag försöka berätta händelsen som  till sist ändå, genom godhjärtade människors ingripande, blev till en solskenshistoria.

Jag tror det inte är fel att ibland ur minnenas dunkel ta fram ett och annat skeende som kan berika vår fantasivärld. Det kan påverka vårt liv på ett positivt sätt. För en åldrig person som undertecknad bloggskrivare är det kanske lättare än för en ung människa. Jag har ju som sagt det mesta av framtiden bakom mig och har därför så mycket djupare brunn att ösa ur. Fenomenet är dock värt att uppmärksammas vare sig man är ung eller gammal.