Den enes bröd den andres död.

Förra sommaren såg jag av en händelse en trast ute på vår gräsmatta som hsde geppat tag med sin näbb om en stor fet daggmask. Men masken gav sid inte frivilligt utan stretade emot så gott den förmådde. Av erfarenhet visste troligen trasten att om han drog alltför hårt fick han inte hela bytet. Därför lirkade han med sitt byte till dess den så småningom släppte taget. Det var rätt intressant att se hur fågeln metodiskt finkammade gräset för att få tillfälle att fånga sin föda.

Det är bara ett litet exempel på hur vår natur är uppbyggd med olika nivåer i näringskedjan. Den ena länken är färstd vid en andra. Vad jag kan föstå är det inrättat så att den ena arten lever på den andra. Många djur utvecklar sofistikerade försvarsmekanismer för att skydda sig själv och sin avkomma.

Jag hittade i mina gömmor en liten dikt som i någon man beskriver detta: Den heter Nattväkten.

Nattväkten.

I nattväkten uven vakar

och räven plägar sin gång.

Ingen av dem  försakar

det rov  som är deras fång.

Haren  flyr till sin boning

och fågeln som hukar i bo.

Båda ber om förskoning

och hoppas  på  nattlig ro.

Andmamman  som har sina ungar

tjäderhonan med sina små

Trycker i sjöar och dungar

traktar att morgonen nå.

Så är nattliga livet en tid

då fasan blandas med ron

En bön om föskoning och frid

och om livets konfirmation.

Men det är inte så alldeles givet

att morgonen åter gryr

Så är vakan en del av livet

existensens ett stort äventyr.