He je båle pelurskelanne.

Återigen skall jag plåga mina kära bloggdiggare med ett litet minne från tidig barndom på 1930-talet. Den tid då alla små jordbruk var aktiva brukningsdelar. För att får en bra vallskörd var man tvungen till att med jämna mellanrum plöja upp åkern och förnya hövallen. Första året på en sådan vall sådde man och skördade grönfoder Detta bestod till stor del av olika baljväxter som framåt höstkanten gav frodiga ärtskidor. Dessa tyckte vi barn var goda att plocka och äta. Denna delikata gröda gick i dagligt tal under benämningen pelursker, drav namnet pelurskelanne.

En gång när vi var långt inne i tegen och plockade ärter kom Adolv Vågström cyklande på sin tramdressin efter järnvägen och då skrek han åt oss smågrabbar: ”He je båle pelurskelanne”. Han tycke väl att vi trampade ner grödan lite väl mycket. Efteråt blev det ett stående uttryck ibland oss ungdomar när någon var på ”fel” ställe, He je båle pelurskelanne!!!!

I dag är det väl inte många barn som har möjlighet att brandskatta ett ”pelurskelann” med de hårt rationaliserade brukningsmetoder som praktiseras i det moderna jordbruket. Men ett fint bardomsminne blev det i alla fall.

Väl bekomme!