Ett värdigt avsked.

I dag har vi tagit ett fint och värdigt avsked av en släkting som lämnat oss, endast 55 år gammal. Även om vi inte hade dagligt ungänge med henne kändes det angeläget för oss att närvara vid begravningsgudstjänsten. Det var jag och kärahustrun samt Torleif och Ulrika. (Ulrika har varit hemma hos oss sedan tisdagens eftermiddag och reser på söndag). Jag personligen har alltid ansett det vara viktigt att på ett värdigt sätt ta ett sista farväl av nära och kära som lämnat oss.

Händelsen har blivit en påminnelse om att vi endast har livet som lån. Som den bräckliga farkost vi är på tidens hav skall vi en gång nå den lugna trygga hamnen. Den som har himlen som framtidshopp lever inte förgäves. En sådan person lämnar outplånliga spår efter sig. Avtryck som i tidens längd kan få stor betydelse. Frågan man kan ställa sig är följande:

Vad är ett liv? En parentes i tiden.

En flamma blott, son tänds, och slocknar ut.

En himmelsk låga. Som när tiden är förliden.

Förvaras blott till våra korta dagars slut.