Tystnaden.

Ända från morgonen hade vi strävat oavbrutet. Stigningen upp mot Stourhierta. Övernattningen i den gamla kåtan vid Snuftjuttisjokka långt in i Sarek hade varit en upplevelse i sig. Väl uppe vid toppen fick vi en vidunderlig utsikt över fjällen. Eftersom det var alldeles vindstilla var det fullständig tystnad omkring oss. Den medhavda lilla transistorradion förmedlade i tystnaden ett speciellt budskap. ”Nu spelar Ernie Englund på sin trumpet: Silentio. Tystnaden”. Den tysta och stilla fjällmiljön bröts av hans underbara musik. En mäktig stund i den milsvida fjällvärlden.

Därför bifogar jag den dikt jag skrivit som heter just:

Silentio

Tystnaden, en evig arvedel kommer mig oändligt nära 

Kryper in i minsta del. för att livets tysta lek mig lära

Bortom tidens stress och larm förs jag av en mäktig hand.

Till en existens så rik och varm hän till soluppgångens land.

Vid oändlig tystnad vill jag lyss till sorlet av en stillsam älv

Ta del av ivern, den som nyss blev en del utav mig själv.

Ofta ger oss omvärldsbruset oro, ångestfyllda kval

Hindrar mången att i gruset finna ro i stilla högtidssal

När jag lever helt i fullhet nynnar tystnaden sin sång

För att sist i ro och stillhet stå vid livets port en gång.