Tågtrafik.

I mer än 150 år har tågtrafiken varit en viktig del av den infrastruktur som byggt upp vårt land. Både för gods och persontransporter har järnvägarna varit en betydande partner. Den har också bidragit till att kolonisera landområden och göra det möjligt att exploatera våra naturtillgångar. Redan i järnvägens barndom satsade man på lok och vagnar som anpassats för vårt hårda klimat. Robusta don som klarade både snö och kyla. Dessvärre har det under senare tid införskaffats järnvägsmateriel som inte utvecklats för att klara de kärva miljöer som dominerar i vårt land. Troligen har man av kostnadsskäl tubbat på kravspecifikationen. Med den senaste tidens tågstrul som följd.

För tågtrafiken i syd- och mellansverige anger man bristande och eftersatt underhåll av järnvägsnätet som en av huvudorsakerna. Något som i vissa fall är helt relevant. Detta kan dock inte gälla för Botniabanan som är relativt nybyggd. Trots detta har det varit de största störningarna på just den delen. Huvudorsaken är brister och fel i det rullande materialet. De är helt enkelt inte konstruerade för att klara vintern i Norrland. Dessutom påstår man att olyckor med vilt orsakat många störningar i trafiken. Orsaken till detta vill jag mena återigen är en felkonstruktion. De är inte byggda för att klara krockar med vilt.

I dagens avisa fanns det en förteckning över många av de förseningar som förekommit i vinter. Det är ingen uppbygglig läsning. Och för alla pendlare som nyttjar Botniabanan har det varit en kuslig realitet. En optimistisk inställning har dock underhållschefen vid trafikverket som myntade följande påstående: Det har i alla fall varit en snäll vinter på så sätt att det varit uppehåll när det inte snöat.

Gonatt och gomorron.