Glesbygden än en gång.

Läste i dag en artikel i vårt husorgan som handlade om hur svårt det är för de små orterna på landsbygden. Artikeln tog särskilt upp den svåra belägenhet som Trehörningsjö har, med vikande befolkning och sämre service på nästan alla områden. Samhället är i en mycket brydsam situation eftersom den ena samhällsfunktionen efter den andra försvinner. Nu senast stängde ortens enda bankkontor efter att ha verkat i samhället i 113 år. De företag som är verksamma på orten, främst ALAB och Glasfiberprodukter, får det också allt svårare efterhand som infrastrukturen försämras. Det finns uppenbar risk att samhället i realiteten är utrotningshotat.

Det verkar heller inte som stat eller kommun har någon möjlighet att genom speciella insatser bidra till att rädda samhället. Det styrande kommunalrådet menade att likartade förhållanden finns i andra delar av kommunen och dessutom drabbas i stort sett hela Sverige. De många räddningsprojekt som uppstått och dött ut har inte heller visat sig ha någon bestående effekt. Just nu lanseras ett projekt  som heter  ”Byygdsam”, men jag har den uppfattningen att även detta kommer att dö sotdöden liksom alla de andra.

Ytterligare ett miserabelt förhållande är alla fastigheter på landsbygden som köpts upp av utlänningar vilka låter dessa stå tomma och så småningom förfalla till spöklika ruiner. Kanske skall jag i någon kommande blogg beröra det fenomenet närmare.

Kvarnar som mal långsamt.

Jag har haft vissa planer på att lägga ett medborgarförslag till kommunfullmäktige i Örnsköldsviks kommun. Förslaget skulle handla om hur man  kunde effektivisera den fysiska och mentala träningen för de som vårdas på kommunens olika boenden. Detta eftersom jag upplevt hur de äldre tvingas till ett liv i nästan fullständig passivitet, eftersom personalen inte har tid och möjlighet att i någon större utsträckning ägna sig åt aktivitetsskapande verksamhet. Genom individuellt anpassade stimulanspaket och via vissa tekniska hjälpmedel tror jag man kan uppnå förbluffande resultat.

Men då mötte jag i dag en person som lagt ett eget medborgarförslag i början av 2013. I dag fyra år senare, en bit in på 2017, blir han kontaktad av en tjänsteande på kommunen som ville höra med honom angående det lagda förslaget. Han undrade vad personen i fråga egentligen menade med sitt förslag samtidigt som han deklarerade sin uppfattning i frågan. Efter vad jag förstår skulle han nu bereda ärendet men antydde samtidigt att något snabbt och positiv behandling i fullmäktige inte var att se fram emot.

Man kan givetvis fundera på vad ett sådant förfarande syftar till och orsaken till den långa handläggningstiden. Är det brist på kompetent personal eller är det ett bristande intresse att överhuvudtaget bereda sådana ärenden? Finner man många av dessa för medborgarna angelägna frågor så banala att de medvetet dras i långbänk. Det är och förblir en förborgad hemlighet som är omöjlig att föra i dagen. Är det möjligen så uselt att det är en medveten strategi för att minimera intresset hos den enskilde medborgaren? Det usla förhållandet har varit uppe till debatt vid ett antal tillfällen och det har utlovats bot och bättring men det verkar inte som det fått någon effekt.

En bild.

I dag satt jag med en bekant till mig och tillsammans gick vi igenom och tittade på ett antal bilder från förr i världen. En del av dem var så gamla att vi inte kunde känna igen personerna som var avbildade. När man rannsakar gamla fotografier blir man ibland rätt frustrerad när det inte går att konstatera vilka som finns på bilden. Tänk om det vore någon som gjort en liten anteckning på baksidan kanske med namn och ett årtal. Då hade de gamla bilderna inte tappat sitt värde på grund av att det inte gått att identifiera personerna som varit föremål för fotografens intresse.

Jag är i färd med att scanna in en hel del gamla foton så förhoppningsvis kommer de att dyka upp i någon kommande blogg. Hav tålamod. Min förhoppning är att jag skall kunna åstadkomma en serie med mottot ”En bild säger mer än tusen ord”.

Till dess får ni ha överseende med mina ibland lite torftiga krumelurer och ordvändningar.

Gonatt och gomorron

Va äre för skellna?

Kann´e vara nan skellna på nalta å lite vätte

dä kan man fäll rakt in´t begrip

Ja slog däri boka för å si ätte

men kämme dyräkt i ne väldans beknip.

Ôm man ha nalta kaffe däri kôppen, å fata

för å dreck lite vätte bårlidä

då hör man jussum mest te dom lata

å begrip in´tet dugg va dä ä.

Men dä kanske finns e sätt

sôm gör att spörsmåle bli lätt

för ôm jäg kan dell sist minnes rätt

ä bå lite vätte å nalta n´skvätt

Vad tänder du på?

Vad är det för likhet, och skillnad, mellan  en tandläkare och en brandkår? O, bada rycker ut. Den ena tänder den andra släcker.

Så finns det faktiskt saker som är omöjliga att utföra här i världen. Det belyser denna händelse.

Doktor L brukar alltid göra långa uppehåll vid patienternas sängar när han går ronden. Och är det någon som jämrar sig utan orsak brukar han säga: ”Bit ihop tänderna Karlsson och försök ta det lugnt”. En dag låg lumphandlare V i en av sängarna. Doktor L stannade vid hans säng och fällde sitt vanliga uttryck varvid lumphandlare L jämrade sig och sa: ”Dä ä inte lätt dä goa doktorn”. ”Varför de då?” ”Dä ä inte lätt att bita ihop tänderna, då man har bara två och båda sitter i överkäken!”

Något som däremot är möjligt är att genom ett bekvämt sängläge känna mjukheten i guden Insomnias armar;

Gonatt och gomorron!

Konserverade.

Jag läste i vår gratisavisa ”Tidningen 7” en liten notis som jag tyckte passade bra för undertecknad bloggskrivare. Det var George Burns som citerades och han lär ha sagt så här: ”Jag äter inte ekologisk odlad mat . I min ålder behöver man alla konserveringsmedel man nånsin kan få”.

Jag tänkte då att det skulle vara en bra affärsidé. Att tillverka konserveringsmedel för gamlingar. I det fallet tror jag det skulle funka alldeles utmärkt med vanligt kranvatten tappat på någon attraktiv PET-flaska. Om man dessutom skulle använda sig av ”Långvattnevattne” skulle det förmodligen bli dubbel effekt. Företaget skulle med fördel kunna lokaliseras till Långviksmon (glesbygdssatsning) eftersom detta livselixir i rikliga mängder flödar genom sandåsarna i närheten. Priset skulle kunna sättas till 50 euro/Dl. Det är nämligen så att desto dyrare det är ju lättare går det att sälja. Vanliga människor har i allmänhet den uppfattningen ju dyrare ett så kallat kosttillskott är desto bättre effekt har det.

Man kunde börja med att skicka en flaska till hovet och därmed kunna kalla sig ”Kunglig hovleverantör”. Då kunde man marknadsföra det under följande rubriker ”Gör som vår kung, drick dig ung” eller ”Du får nio liv som katten, drick Långvattevatten”. Eller: ”Evigt liv det blir med detta elixir”. Ja, argumenten skulle kunna räknas till det oändliga. Eller: ”Konservera era kroppar med dessa dyra droppar”.  

Risken finns förmodligen att  folk ändå kommer att ”droppa iväg” i vanlig ordning med eller utan droppar. Men vid den tiden är det definitivt för sent klaga på utebliven effekt. Sett ur den synvinkeln är företagets kundkrets sig alltid lik. Arvingarna kommer heller inte att  klaga eftersom de flesta av dem är liknöjda. Jag är alldeles övertygad om att det skulle kunna utvecklas till ett mycket lönsamt företag. Detta utan att behöva ta sig vatten över huvudet. Det är vissa olycksprofeter som påstår att tiden håller på att rinna iväg för de små orterna på landsbygden. Att stoppa det flödet kunde gå som ett rinnande vatten med dessa droppar. Med  denna geniala affärsverksamhet skulle man dessutom slippa gå över ån efter vatten. Till personalens fromma kunde man också hjälpa dem att kasta vatten (på varandra). Något som, jag tror, kunde ha en fuktsam inverkan på arbetsmiljön. Så: ”Konservera mera så blir vi flera”. (åldringar).