Förr och nu.

I dag är det långfredag, en av dagarna i påskfirandet. En viktig dag i religiös bemärkelse jämsides med påskdagen. Förr i tiden hade långfredagen en helt annan prägel och firades med stört allvar. Den dagen fick de världsliga tingen träda i bakgrunden för stillhet och ro. Endast de nödvändigaste sysslorna uträttades och i stort sett alla profana arrangemang, som till exempel bio och dans var inställda. Jag minns som barn jag tyckte det var en tråkig dag eftersom det inte var sågs med blida ögon att syssla med det som var roligt och lekfullt.

I nutiden är det helt annorlunda. Då är det nästan som en vanlig fredag. Under påsken är alla upptagna med att fylla sin ledighet med allehanda olika aktiviteter. Att göra en resa är väldigt vanligt, ofta på skidsemester i fjällen. Eller på annat sätt fylla sin lediga tid. Påskfirandet med allt vad det innebär blir en sekundär omständighet. Det tycks som om pendeln har slagit över åt motsatta hållet.

Jag tror att detta förhållande är en del av den moderna tidsandan. Således kommer vi att få leva med den vare sig vi vill eller inte. Även om jag anser att folk skulle må bra av att någon gång emellanåt få känna verklig vila och ro.

Med det önskar en avstressad bloggskrivare er alla ett trivsamt påskfirande.

Utrotningshotad minoritet.

Jag läste i dag i vårt husorgan att kommunens repreSentanter vid socialdemokraternas kongress i Göteborg kommit hem. I en insändare talade de sig varm för nationella  minoriteters rättigheter. De skriver, jag citerar: ”Rätten till sitt språk och kultur kan aldrig underskattas. Vår ställning är därför tydlig – arbetet med våra nationella minoriteter är därför viktigt och behöver förtydligas och förstärkas”.

Nu är det nämligen så att vi glesbygdsbor, och kanske speciellt Björnaborna, hör till en sådan minoritet som både antalsmässigt och språkligt är utsatt  för diskriminering. Då är det värdefullt att ett särskilt lagrum ger detta folkslag vissa rättigheter. Det skall ge oss Björnabor rätten att använda björnamåle vid all skriftlig och muntlig kontakt. Dam ska int gå ömkring å tjajes at as ôm vä nan gang träffes. Å dam ska se dell att dam begrip va vä säg. På svenska heter det ”samråd”. På´ne dann möte löva damm å  att damm sku va tjvungen å hör ätter va vä hadde å säge. På dä visa kan jäg säge att vä ha´n lagstadgad rätt å leva. Hörr dä nu ska gå dell?

Handlara.

I byn famms det två affärer. Det var en privatahandel och så var det Kopra, d.v.s Kooperativa handelsförening. Förr i tiden var det Andesson  & Näslund som drev privataffären  men sedan tog Gunnar Sehlin över och då flyttade han till ”Kråkslottet” Sehlin hade nä hanneksknep: han tog fram en vare å sä sa´n ”Barafördu”.

Kopra kallades också för ”Voran affär” därför att den ägdes av en förening som gemene man var delägare i.

Förste föreståndaren hette Henriksson, men så var det en som hette Nilsson som tog över. Honom kunde man kalla folkets affärsman för han var lika trevlig med alla i byn, och byarna runt omkring också för den delen.

Han köpte smör och ost av bönderna och torparna och då kunde de få för dem nödvändiga varor i stället. Vid sådana affärer och även vid andra tillfällen, var det brukligt att föreståndaren bjöd på någon godbit. Det var ”Hannelsgötta”.                                                  

Hannelsgötta.

N´Halvard hadde vöre på Kopra å hannele varern

Körven å makarornen å spisbröe å ett å varje

Föreståndarn hette Nilsson

N´rakt rekorderlinen kär

Å nu varn rakt på golöte.

Då n´Halvard  sku fara å sto däri döra

Då sa´n.

Du skafel ha n´sôgabit.

Han mernte götta

Dä va fögan goaktet å´n.

Konsten att berätta.

Det finns en film där Erik-Gunnar Eriksson under cirka en timme berättar om personer och gårdar i sin hemby Kärrsjö. Det behöver väl inte sägas att denne Erik-Gunnar är grundaren av missions- och biståndsorganisationen Tältmissionen/Hoppets stjärna. Till synes utan manus berättar han med mycken inlevelse om folket som förr bodde i och brukade gårdarna runt sjön i KÄRRSJÖ. Mycket engagerat berättar han till exempel om byns egen luffare, Luffar Eriksson. Han som konstruerade det otroligt fiskliga draget ”Luffarn”.

Just konsten att berätta har i våra moderna tider mer eller mindre försvunnit. Förr gick man till varandra om kvällarna och berättade sina mer eller mindre sanningsenliga historier. Det var ett sätt att föra erfarenhet och tradition vidare, generation efter generation. Nu finns det massor av andra media som har ersatt mun till mun metoden. Om berättandet i dag är en bristvara kanske det i nästa generation helt har försvunnit. Lyckligtvis finns det ännu kvar vissa intressanta initiativ där man i olika sammanhang samlas för att i dokumentärt syfte låta olika personer återberätta sina minnen och erfarenheter. Det finns visserligen en del hedervärda initiativ som tagits.  Men jag skulle önska att det kunde finnas en film från varje liten by i min hembygd. Där ord och bild samverkade till att för eftervärlden berätta om hur det var då. Vilken oskattbar tillgång det vore för framtiden.

Vad är ett liv?

Vid svåra omvälvande händelser som inträffar emellanåt som får katastrofala följder för ett stort antal människor kan vi inte undgå att påverkas. Då livets förgänglighet blir en krass verklighet går våra tankar omedvetet till vår existens  och det som är bortom. Jag ser det inte som något onaturligt. Snarare som en del av livet. Sådana tankar stärker  vår livsvilja och ger oss rätt perspektiv på vår tillvaro. De lär oss att bejaka livet och bringa mening och innehåll åt vår tid här.

En dikt illustrerar detta:

En kria om livet.

Det fanns där en bunt helblanka blad

en dag i begynnelsens tid

det var inga ord, ej en enda rad

som då hade häftats därvid.

Efterhand kom där ett ord eller två

som småningom blev många fler

Kanhända där gjordes en plump då och då

sådant som livets verklighet ger.

I ungdomens tid gick det tämligen lätt

då livet fylldes med tätskrivna ark.

Det maldes och bröts på snirkliga sätt

med en känsla så sinnlig och stark

Småningom kallnade pennans glöd

och det blev  glest mellan orden.

En ängslan förnams för att finna stöd

för det lilla som fanns här på jorden.

Snart är det dags till en sträng magister

att lämna sitt alster för prövning,

För trots alla fel, alla plumpar och brister

var det ändå en lyckosam övning.

Kanhända blir den godkänd ändå

den kria som tiden gjort färdig.

Även om somligt är svårt att förstå

syns himlen ändå mig värdig.

Ty en dag skall min kria slutligen ses

av Herren som rår över livet

Då skall den slutliga utsagan ges

om godkänt blir allt som är skrivet.

Då kan man hoppas att räddad man är

från en suckan med stingsliga ord

så att till sist Han mig beskär

en vila vid Herranoms bord

F.d gerillaledare i Långviksmon.

När sex av Mariano Zeas bröder mördades av paramilitärer blev hatet så stort att han som trettonåring gick med i FARC-gerillan. Detta för att hämnas. Stora delar av sitt liv har han arbetat för Colombianska gerillagrupper. Som en av de högsta ledarna inom hierarkin har priset på hans huvud varit högt. År 1995 dömdes han till 60 år på högsäkerhetsfängelse för bland annat mord och kidnappningar. Tiden i fängelset blev en vändpunkt i Marianos liv då han där kom till tro. I dag arbetar han för svenska Ankarstiftelsen för att mäkla fred mellan de kriminella grupperna i sin hemstad Medellin, Colombias näst största stad, där många av Latinamerikas kriminella finns.

Vid en cafékväll med hjälparbetet i Colombia som tema besökte  Mariano i dag Missionsförsamlingen.  Han berättade då om sitt viktiga värv som fredsmäklare och ledare för flera tusen barn och ungdomar. I ett fotbollsprojekt kallad ”Gröna sidan” fostrar han ungdomar från 8 år och uppåt till att ta ansvar för sina liv i ett fredligare Colombia. Hans arbete är en viktig del i den freds och försoningsprocess som pågår i hans hemland.

Livet går vidare.

Många tyckare har menat att det terrordåd som drabbade Stockholm och vårt land har förändrat vår tillvaro. Att det är ”före och efter”. Och man kan ha förståelse för de många som i närområdet upplevde svåra traumatiska händelser vilket bidrog till att förändra deras syn på livet. Då de konfronterades med den maximala ondskan som en krass verklighet. Samtidigt  kan man konstatera att det fruktansvärda dådet utlöste en flod av medmänsklighet hos de allra flesta i närområdet. Jag tycker att den reaktionen ändå ger oss bevis för att det är godheten och kärleken som till sist skall stå som segrare.

Vi har vant oss vid att Sverige är ett fredens och trygghetens land. Förskonade från krig och våld som vi varit i mer än tvåhundra år. Även om det på senare år utvecklats influenser med ökad våldsbenägenhet måste vi tro på vårt land som kärlekens hemort på jorden. Av det skälet måste vi kunna gå vidare och alla hjälpas åt för att vårt land kan vara den trygga tillflyktsort som det alltid har varit. Vi får inte låta ondskan och terrorn ta makt över våra liv. Endast då kan medmänsklighet och kärlek bli allenarådande. Och bli det vapen varmed hatet besegras.

En brusten illusion.

Sverige har tidigare varit tämligen förskonad från terrorattacker. I den senaste som också var i närheten av Drottninggatan dödades endast attentatsmannen. Därför har vi i viss mån invaggats i en sorts trygghet. Man har levt i den tron att det inte sker här i Sverige.

Av den anledningen kom dagens illdåd kom som en chock för nästan alla i vårt kära fosterland. Visserligen har SÄPO vid något tillfälle varnat för ökat terrorhot men det är inte något som gemene man har sett alltför allvarligt på. Man måste därför i framtiden vara fullt medveten om att dessa galningar finns utspridda över hela världen och att inget enskilt land kan vara  helt säker.

Det är förmodligen en del av dessa galningars strategi att sprida just denna känsla av osäkerhet hos ett folk och en nation. Samtidigt som man undrar om det endast är sådana effekter som eftersträvas. Med ledsnad och sorg ser man hur helt oskyldiga människor blir offer för  detta vansinniga handlande. Därför är det angeläget att sätta till alla resurser för att förövarna grips och får sitt rättmätiga straff. Att satsa stora resurser på att bekämpa terror kommer framöver att bli en prioriterad fråga.