Tidens flykt

Så går dag en ifrån vår tid och kommer icke mer. Mina tankar stannar ofta vid tidens flykt. Varje måndag inför en ny vecka tycker man sig kunna disponera en evinnerlig tid, men vips så är veckan slut och vilodagen kommer. Så har vi upplevt en fin sommar med många soliga dagar och fina upplevelser, men nu går det emot höst och vinter och snart är  också detta år slut. Tidsperspektivet är något ogripbart. Dessa tankar har jag samlat i en dikt jag hittade i mina gömmor:

Kalendarium.

Tiden mäts alltid  i dagar och år

oavsett vad som i kalendern står.

Den tid vi själv konstruerat.

Om även den djärvaste tanke mig slår

fast vi uti tiden platt intet förmår

är detta ändå accepterat.

Så svävar vi med i en virvlande dans

med  tankar som kommer från ingenstans

i tidens kongregationer.

Även med sinnlig och fin differans

då tillvaron berövats konkret tolerans

med måttliga komplikationer

Så har vi stängt in oss i krångliga seder

och irrat i tidens kringliga leder

med många små konklutioner.

Ångest och smärta det stundom bereder

att årens och tidens dodekaeder

har inga som helst pretantioner.

Om slutligt vi närmar oss målet en gång

vi kanske sjunger en himmelsk sång

med vita små änglar i kör

Ty denna världen så  torftig och trång

byts mot ett himmelens liv en gång

Ja, detta är som sig bör.

I väntan på sådan subtil existens

Vi lever vårt liv med viss differens

så torftig och kärv kan man tänka

I varje enskild del och sekvens

Då  tider och stunder återanvänds

För att vår tid sammanlänka.

Så får vi väl ta en dag i sänder

och lita på vår gamla kalender

där tider och stunder förkunnas

Och slutligen möta allt det som händer

för gammal och ung i alla länder

när en evig tid oss förunnas