Förr och nu.

Det är långfredag, en viktig del av påskfirndet med tanke på  påskens egentliga budskap.

Förr i tiden var långfredagen en dag som präglades av stillhet, nästan till överdrift. Det var då otänkbart att anordna något världsligt nöje som bio eller dans. Några sportsliga aktiviteter var heller inte att tänka på. Det var frälsarens dödsdag och därmed jämmt.

I det yttersta av dessa dagar är det nästan tvärtom. Då är det en aktivitet utan like. På alla fronter. Utbudet på TV är minsann inte synnerligen präglad av påskbudskapet. Visserligen hade man lagt in en långfredagsgudstjänst  och ett sångprogram, men i övrigt var det deras ordninrie programutbud som lanserades. Den som är intresserad av olika arenasporter har med råge fått sitt lustmäte tillgodosett.

I de stora vintersportorterna räknar man långfredagen som en av de bästa under hela säsongen. Då går alla liftar fulla till bristningsgrnsen av förväntanfulla påskfirare. Resturanger och nöjesanordnare har också en lönsam dag. Det är således en dag som alla andra.

Visst kan man tänka sig att det är en utveckling som ligger i tiden som inte går att förändra. Det är stor risk att man slår sig illa om man hoppar av karusellen. Av den anledningen avstår jag också att i min blogg ha några åsikter vare sig åt ena eller andra hållet. Men jag tror ändå att det är nyttigt i vår stressade tillvaro någon gång, kanske bara för någon enstaka dag, slå av på det många gånger alltför uppskruvade tempot. Den som känner mig vet att jag av och till skriver om nyttan av verklig ro och vila emellanåt.

För att leva som jag lär skall jag nu rätt snart gå att njuta av den väbehöväiga och regelbundna dygnsvilan. Morgondagen är nämligen en ny dag.

Gonatt och gomorron.