Jörans blogg 2015.01.10

Lite om grunden för vår välfärd.

Den välfärd vi gemensamt byggt upp i vårt land bygger i stort sett på de naturtillgångar som finns. och fanns, inom Sveriges gränser. Det är i första hand skogen och malmen som lagt grunden för den levnadsstandard som vi har i dag. Tillgången på brytbar malm av olika slag gjorde att en mängd förädlingsindustrier etablerades. Till att börja med var det ofta utländska arbetares kunskap som amvändes för att stärka den industriella utvacklingen. Efterhand uppträdde framgånsrika svenskar på arenan och bidrog till att nya företag och industrier skapades och  främjade på så vis uppbyggnaden av vår välfärd.

Under 1800-hundratalet var det många som insåg att i vår rika tillgång på skogsråvara fanns ett ofantligt värde om den kunde förädlas på rätt sätt. Det var i första hand sågverksindustrin som gorde skogen till en eftertraktad exportvara. Otaliga sågverk växte upp efter kusten och  från dessa hamanr gick ofantligt många skepppslaster ut till olika länder runt om i världen. De stora älvarna och vattendragen nyttjades som transportleder från alla Sveriges skogsområden.

Men tillgången på denna rika och värdefulla råvaran byggde på att det fanns arbetare som var villiga och hade förmågan att utföra det slitsamma arbetet med att ta fram det från  de milsvida skogarna. Samtidigt som det skapade många arbetstillfällen i de överbefolkade inalandsbyarna utsatte man den arbetsföra befolkningen för omänskliga unbäranden vid det slitsamma skogsarbetet. Ända fram till i början av 1930-talet hade arbetsgivaren ingen som helst ansvar för den undermåliga arbetssituationen. Skogsarbetarens första åtgärd efter en ofta milsläng skidfärd till hygget var att bygga sig en enkel skogskoja att övernatta i. Genom att gräva ett fotsdjupt dike i marken och över detta bygga ett simpelt stockhus kunde man skapa sig en torftig bostad. Några utlagda stenar utgjorde kojans eldstad. Elden på denna härd skulle både tjäna som värmekälla och att vid den tillreda enkla måltider. Det kunde hända att detta ofantliga slit inte var mer lönsamt än att när man kvitterat ut sluträkningen och betalt krediten hos handlaren häftade man ändå i skuld. Dessa heroiska insatser har sällan blivit föremål för några äreminnen eller utmärkelser.

Många är de skogsarbetaröden som våra författare har beskrivit i både prosa och dikt. Jag erinrar mig Dan Anderssons dikt ”Helgdagskväll  i timmerkojan” ”Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst. Vik bekymmer ur snöhöljda bo.”

Jag har skrivit en lite annorlunda skogsarbetardikt som jag tänker bifoga min blogg. Så här låter den.

N´Langjonk.

Han va´int nan skogsärbetar

För han va alldeles för tövlet.

Förste tree han skull fälle

tog hele dan förn.

Timmersvans´n han hadde va dålet fele

å röggen hans va bortitok för vek

sä dä geck som knövlet förn.

Å  snön stog ända oppi örstola pån

sä hörr han än gneka på,

sä vorte nä intjvätt förn

Kamratern hanrs töckte sönn ömmen

”Du ä på fel plass häri live”, sa dam

Sä searn fecken kömma in

pa bolagskantore.

Han skull gvässe pennnern

då tröbben hadde gått å.

Dä va fäll e lämplet göra att´n