Spara och Slösa.

Som ung grabb på 1940-talet började jag min skolastiska bana i Hemlings lägre allmänna småskola. Jag hade då till att börja med en nitisk lärarinna som hette Karin Sjödin som höll god ordning på de fromma lammen hon hade fått sig tilldelad. På den tiden hade man synnerligen god respekt för överheten till vilken kategori även en lärarinna räknades. Jag minns att Karin fällde ett yttrande om mig som förmodligena stämde rätt bra. ”Jöran är inte dum utan har egentligen bra läshuvud men han är både lat och ointresserad”. Det där med skolarbete  var inte en högprioriterad grej för mig.

I skolan skulle man vara sparsam. Alla femöringar skulle minsann inte spenderas på ”hartöreskola” utan hellre hamna i det fack i skolsparbössan som var vikt för en ung lundbergtelning. För att ytterligare vidga intresset för ekonomisk planering via sparande fick man en tidning som hette Lyckoslanten. Den var utgiven av Postsparbanken och det egentliga syftet med den var att främja bankens verksamhet och stärka dess ekonomiska netto. I tidningen fanns också en serie som hette ”Spara och Slösa”. Den handlade om två flickor av oika karaktär. Spara var en gullig tös med blonda lockar och med ytters välordnad ekonomi medelst ett idogt sparande genom just Postsparbanlen. Slösa däremot hade svart stripigt hår och spenderade sina slantar på diverse onödiga inköp varav en del var just ”Hartöreskola” Man behövde inte sväva i tvivelsmål om vilken av töserna som var den förståndigaste

Nu är det nämligen så att sparaslösaexistenserna finns även i det verkliga livet. Även om det inte som i Lyckoslantens serie syns rent utseendemässigt finns det ändå en viss skillnad. Det är förunderligt men en del kan leva och verka så de att även under små omständigheter med relativt begränsade inkomster kan ha en ordnad ekonomi. Till och med kan det finnas en sparad slant. Medan andra däremot alltid har för många dagar i månaden för att lönen eller pensionen skall räcka ända fram. Ofta är dessa mer eller mindre köpgalna. De kan genom impulsiva affärer på nolltid tömma sitt konto.

Jag läste häromåret om en man i Stockholm som gick omkring och samlade tomburkar som folk slängt i papperkorgar. Klädd i torftiga kläder gick han omkring med sin choppingkärra frå papperskorg till papperskorg och vittjade dess innehåll. Många som såg honom tyckte nog det var synd om honom som var tvingad att leva under sådana förhållanden. När han sedan dog visade det sig att han disponerade över en rätt stor förmögenhet.

Däremot finns det exempel på sådana som varit förmögna men av olika anledningar vid sin död varit helt utblottade.

Nu är det väl så att  undertecknad bloggskrivare hör varken till den ena eller den andra kategorin utan befinner sig någonstans mittemellan varför även han har en viss chans att leva till sin död.

Gomorron!