Frininga

N´Erke hadde vorte förtjusst tin jänte. Dä varna Sara däri Bitterfalle. Ja, hon bodde där å tjent pige hos´n storbonn. Bitterfalle dä varn grannby dell          Storklokken där ´n Erke bodde. Han hadde e litet torp.  Dä varnt na langt mella byarn, öm man tog cykeln könne man fara dit pån tie minuter, en kvart. Dam hadde träffes na ganger på nan bjuningsdans däri bögdegårn. Dam hadde danse na dansa å liksöm titte på varann. Nu van Erke alldels ampen höör han skull kömma säg dell å frie della Sara. Skulln kanske skrive nä kort della. Men hörr skulln formulere.

”Tager du denna Erke Lundström till din äkta man att älska honom i nöd och lust?” Nä dä vorte alldeles för högtidligt. ”Vell du hame sä fo du tame?” Dä va ju kort och bra men öm dä dögde dä varn inte kär dellå förstå. ”Din för evigt” eller ”Ska vä säcka ihop?”. Öm du haen pössa å ja haen pössa, å vä sla ihop pössara då blire en pössa å då kan vä liksöm pössa på tesammans!” Nää, ja ä no ingen kortskrivar int.

Neste gang dam va på dans´n däri bögdegårn sä tog en Erke mod dell säg å sa på nä hän vise. Vell du bli frua min sä fo du svara ja å vell du int sä fo du svara nej. Jäg svara jaa sa na Sara å hjärte höppe dell ti bröste pån Erke. På dä vise vorte ne bestämt!.