En kria om en nia.

Häromdagen, när jag vid ett tillfälle såg mig i spegeln, gjorde jag en intressant reflektion. ”Tänk vilket gammalt gubbansikte jag går och bär på”. Men så tänkte jag  att det är ju det fejs jag fått mig tilldelat och det är inte något att vara ledsen för. Eller önska sig något annat. Det är ju en ytterst viktig del av Jöran Lundberg och just den del som folk identifierar undertecknad genom. Om jag till äventyrs skulle gå omkring med drottning Silvias nuna skulle ju folk som möter mig bli helt förvirrade. De skulle fråga sig;”Vad har nu hänt med Jöran Lundberg”? Han är ju inte sig lik.  Trots att drottningen har ett mycket ungdomligare och vackrare ansikte skulle det sannolikt inte platsa särdeles väl i samröre med undertecknad bloggskrivare. Så därför är jag tillfreds med det himmelens skyltfönstrer jag går och bär på. Även om det med åren förvandlats från rosenkindat bäbisfejs till den russinpräglade kraniumframsida jag alltid vänder mot personer jag möter.

Tänk vad många olika ansikten det finns. I stort sett lika många som det finns människor på vår jord. Till och med tvillingbröderna Sedins ansikten är  olika, en har skägg och en är utan. En del ansikten är smala och en del är runda. En del är bruna en del är vita en del är röda och en del är fläckiga. En del är konvexa och en del är konkava. En del har stor näsa och en del har bara en liten ”pärknöpp”.  En del är glisögd och en del är oppögd. En del har ögnbryrnhåra och en del är utan. En del  är rylét och en del är hel-gvit. Allihopen har de sin särprägel och samtidigt ett genuint kännetecken för varje individ. Om alla människor på vår jord skulle se ut som Zlatan eller Barack Obama skulle det inte vara särskilt inspirerande. Då skulle man inte ens känna igen Jöran Lundberg.  Endast möjligen  på hans ibland rätt förvirrade bloggar.

Gonatt och Gomorron!!