Självkännedom.

Jag har nog en viss benägenhet att överskatta min fysiska förmåga. Att rätt kunna sätta mått på sin egen kroppsliga status.Troligen ligger däri ett sätt att protestera mot åldrandets betingelser. Samtidigt som det kan vara nyttigt att regelbundet testa sin förmåga. Rörlighet befrämjar ju rörlighet, sägs det.

Men det kanske snart är dags att acceptera de ökande kroppsliga krämporna och coola ner sig till en väsentligt softare livsrytm. En nyskriven dikt får beskriva en del av känslorna:

Vid tidens timglas

Vid tidens timglas är vi alla lika, kung och tiggare, fattiga och rika.

Varje sandkonr som sakta rinner ner, ett viktigt bud om vår förgänglighet det ger.

Vi saknar makt att styra denna ström, av samd, som svinner likten dröm.

märkligt formad ifrån dunkel evighet, för oss hän till livsförgätenhet.

Mot denna strida ström vi ingenting förmår som nådehjon vi alla därvid står.

Ty våra dagar flyktat inom kort. Vår stund på jorden hastigt runnit bort.

Det är viktigt då, att rätt besinna hur vi lever för att målet hinna

Någon en gång räknt våra dagar ty över oss står evighetens lagar.

Det kan då vara tjänlig vinning att ha förmåga till besinning,

så att vår korta tid på jorden. En gång blir rätt fullbordad vorden.

N´tetbryt.

Då mamma hanrs va däri fôse sä kömme pajken däri gårn, n´Fingal, hem bårta nan förrättning. Han hadde vöre ut å rante på byn. Han käntes hongren sä han förskökt å lôsk ut öm dä fanns na dell å fo ti säg. Han hitte en spellkum vä tetmjalka däri farstekantore. Han slog lite tete ten djuptallrrik åsse môle´n sönder n´tunnbrökak dippå tet´n. Dä tyckte han va sôbben te gästninga. Han hedde bra no myttje strösöcker dippå tetbryta. Bröe dä va krydde bå vä arnes å fänkôla sä dä va väldans gött.

Dä mamma harns kömme in frårn lagårn sä ônnera på ôm han hadde fott ti säg nan mat? Jäg ha täje mäg n´tetbryt s´an, Ska du int ha nan kvällsgröt då int. Jo, tacka för dä jeg ska ha kornmjölsgröt´n. dä ä ju dänn man ska sôva på.

Till den verkan det hava kan,

I kväll genomförde vi den planerade ortsvandringen. Ett tjugotal personer hade ställt upp. I den skaran fanns det också en handfull tjänstemän från Örnsköldsviks kommun. Lena M Strömberg projektledare för Bygd och stad i balans stod för värdskapet och upplägget med vandringen. Syftet med den var att peka på olika saker i samhället som på ett eller annat sätt eventuellt kan förbättras eller förändras. Det visade sig att det fanns en hel att ta itu med. Allt ifrån miserabla och förfallna fastigheter till grönytor som kan förvandlas till fina rekreationsområden. Jag fick intrycket av att det listades upp så många olika projekt att ta itu med att det inte kommer att bli någonting alls. Dessutom var tonläget från kommunens tjänstemän inte särdeles positivt. Man letade snarare svårigheter än möjligheter. Skall man pejla deras tonläge kommer det även i fortsättningen vara bygd och stad i obalans.

Dock måste man tyda intentionerna som hedervärda. Om man ingenting försöker blir det heller ingenting uträttat. Så kan det väl bli ett litet frö som gror och blommar ut till någonting nyttigt för gamla kära Långviksmon. Men jag tror att det är ändå bra att vara en smula realist.

För min egen del var det inte någon hipp upplevelse. Med min åldriga lite långsamma kroppskonstitution var det ibland svårt hänga med både fysiskt och mentalt. Att dels gå i en folkskock och ständigt bli påmind om min bristfälliga långsamhet är inte kul. Det var till och med en som erbjöd sig skjutsa hem mig. Och dessutom delta i en genomgång efteråt där ljudnivån definitivt inte var anpassad för en lite hösselskadad åldring därtill i en lokal som har nollklassad akustik. Med en whiteboard som under sessionens gång belamrades med en grafik som jag garanterar ingen i salen kunde läsa. Till vilken nytta kan man fråga sig. Jag har den bestämda änslan att det nog hade varit bättre både för min självkänsla och för mina medvandrare om jag varit hemma.

Gonatt och gomorron!

Samma förkunnelse.

Kärahustrun och jag besökte Missionskyrkan i dag och deltog i gudstjänsten. Naturligtvis blev det undervisning i form av predikan. Det var vår nya pastor Lina Stav som ansvarade för denna. Upplägget och utkastet till sin undervisning hade hon programmerat in i sin dator. Tyvärr blev det något strul med uppkopplingen så att det inte funkade som det var tänkt. Hon behärskade situationen ändå rätt bra ty hon genomförde sin predikan även om illustrationerna och grafiken via projektorn inte kunde användas.

Undertecknad bloggskrivare som under sin långa levnad genomlidit ett oherrans antal predikningar genom åren kunde inte undgå att minnas hur det var förr. Hur forntidens förkunnare av det heliga evangeliet tacklade sin uppgift. Då var det i regel högst prominenta herrar som kom i oklanderlig svart kostym och utvecklade sin roll som ordets förkunnare på det mest hedervärda och respektingivande sättet. Det heliga ordet och sitt utkast hade de i en stor svart bibel med guldsnitt och inbunden i bockschagrinband. För att vara helt säker på att inget av det dyrbara innehållet skulle förfaras var den försedd med ett rejält blixtlås som säkerhet och  garanti. I regel hade de hållit samma predikan så många gånger att det där med utkast och stolpar med mera var helt överflödigt.

Dagens förkunnare är som regel utrustade med en sk. Laptop (Samemössa) där de digitaliserat sina tankar och tryckt ihop dem till en liten fjutt ytterst på ett USB-minne. Sen vandrar de med sin förkunnelse medelst ett antal tangenttryckningar över en bro av ettor och nollor. Men av någon förunderlig anledning blir det i stort sett samma budskap som han med bockschagrin och guldsnitt. Möjligen att någon enstaka textrad kan gå förlorad i den invecklade framställningen när den hamnat "på väggen". Som garvad åhörare gäller det att alltjämt kunna sålla agnarna från vetet. Hela proceduren kan sammanfattas vare sig den är gammal eller modern att den är mest till för att tas med en nypa salt.

Helgdagskväll.

Det lider mot kväll, dagen är till ända. I mitt enkla tjäll skall natten snarligt lända.

Ofta jag funderat om meningen med livet. Hur någonting fungerat, det liv som är oss givet.

Då finns det många svar på frågorna jag har. I natten stilla klar, en mångfald tankar far.

Det är som i en dimma när verket tagit slut, I nattens tysta tmma jag fridfullt vilar ut.

Dock, något som är givet och stänigt går igen. Det är att detta livet är mycket skört min vän.

Det är att ta tillvara de dagar som man får. Det liv man vill erfara igenom alla år.

Ty det är blott ett lån, vårt liv på jorden här. Bara sköra strån i livets hemisfär.