Mellofeber.

Så här års varje vinter brukar jag kommentera det väldiga jippo som heter melodifestivalen. Varje år har jag också samma konstaterande, nämligen en krass verklighet. Just nu de här veckorna håller nämligen SVT på att slösa bort större delen av de pengar de har i sin budget. Detta har till följd att resten av året, och speciellt sommaren, får man nöja sig med att köra idel repriser eller köpa sekundaproduktioner från våra grannländer.

Men så är den krassa verkligheten och det får man leva med eftersom det inte finns någon ”kanal” till de som har rätten att bestämma över programtablåerna. Framför allt inte de tankar som rör sig i huvudet på en liten sketen bloggskrivare. Att sedan programmet har goda tittarsiffror det är en annan historia.

Ord och uttryck på mål. Från 2 februari

Facit.

1. Ejelln = Första grodden
2. Farmarnen = Förmåner.
3. Hôkkesôm = Vilket som
4. Jônglet = Ostadigt
5. Kôrne = Svalna
6. Larnsk = Skuldmedveten
7. Môxe = Flytta Môx at däg = Flutta på dig
8. Ovôlen = Ovarsam
9. Rännämjalka = Surmjölk
10. Stônt ihop = Trycka ihop
11. Skry = Bihålorna
12. Ärlavorn. Kvigkalven ä ärlavorn =  Behålla djur för avel

Möjligen har ni lärt er ett och annat nytt.

Akut elände.

Nu är det beslutat om att all akut kirurgi försvinner vid Sollefteå lasarett. Till den verkan det hava kan. Jag är inte så övertygad att det blir någon större besparing eftersom andra utgiftsposter kommer att äta upp det mesta. Dessutom är jag fortfarande orolig för patientsäkerheten. Om någon bryter ett ben uppe i Backe eller Hoting skall  hen under vidriga förhållanden fraktas närmare 20 mil till Sundsvall. En ambulans stationerad i Kramfors till exempel skall då köra Kramfors – Hoting - Hoting - Sundsvall-Sundsvall – Kramfors. En sådan insats sker väl inte utan kostnad. Dessutom är väl den akuta kirurgin inte utan kostnad om den flyttats till Sundsvall.

Med största sannolikhet blir nästa åtgärd att även ta bort den akuta kirurgin i Örnsköldsvik. Med ännu längre avstånd till Sundsvall. Från de allra nordligaste delarna rör det sig väl om cirka 30 mil enkel resa.

Så det gäller att i framtiden hålla sig skadefri. Denna omständighet gäller i första hand bloggskrivaren men också alla mina bloggdiggare som råkar vara bosatta inom regionen. Vi ses kanske i Sundsvall vad det lider. God tur!

Dokumentärt.

Desto äldre man blir  mer angelägen blir man av att på olika vis dokumentera det man genom livet blivit anförtrott. Att berätta det för andra, eller på annat sätt bevara historien för eftervärlden känns viktigt. Movattnets bygdegårdsförening ämnar därför anordna en serie berättarkvällar dit gemene man kan komma och dela med sig av sina erfarenheter. Syftet är att på så vis finna gemenskap med varandra, men också att i viss mån genom berättelser och hågkomster men också med faktauppgifter kunna rädda viktig information om bygden och livet fordomdags.

I kväll samlades vi en grupp som är intresserade av initiativet för att förbereda olika teman för kvällarna. Det genomgående temat för berättarkvällarna är ”Movattnet förr i tiden” och riktar sig till alla som har något att tillföra ämnet eller de som bara intresserat vill lyssna in vad som avhandlas. Första sammankomsten blir i Movattnets bygdegård kommande onsdag den 15/2 kl. 17.30 alla intresserade är välkomna med

Vården del 4.

Numera kallas de forna lokala läkarstationerna för Hälsocentraler. Utplacerade strategiskt i provinsen. Någon skillnad i verksamheten har namnbytet inte åstadkommit. Dit vänder sig gemene man om han känner sig krasslig. En strävan från regionens ledande är att alla begynnande åtgärder skall gå genom respektive hälsocentral Även vid akuta sjukdomsfall vill man  att man vänder sig till en sådan.

Men vad jag kan förstå börjar det också bli krisartat inom den verksamheten. Med ständig underbemanning och otillräckliga resurser. Särskilt centraler utanför tätorterna lider svårt av personalflykt. Man hankar sig hjälpligt fram med inhyrd personal som kommer och går i en aldrig sinande ström. Detta skapar oro både hos den fasta personalen såväl som hos patienterna. Sådana med svåra sjukdomstillstånd med behov av täta besök är frustrerade över at ständigt konfronteras med nya läkarkontakter. Patienterna upplever sådana som dåligt pålästa och med bristande förmåga  (eller intresse) att sätta sig in i deras situation.

I öppenvården har det i regionen etablerats ett antal privatdrivna centraler. Vad jag har hört av personer som är listade vid sådana inrättningar fungerar det relativt bra. Dessa centraler har stabilare bemanning varför det finns goda chanser att träffa samma läkare gång efter annan. De har också vad jag förstår bättre koll på sin ekonomi. Oftast genererar det en viss vinst som till större delen återbördas till verksamheten. Detta vinstintresse har en längre tid varit en nagel i ögat hos en hel del politiker. Ärendet har stötts och blötts under ett antal år men ändå inte kommit till verkställighet. Jag tog del av en intervju idag där en minister i regeringen var tveksam inför beslut om en sådan begränsning.

Undertecknad bloggskrivare berörs inte särskilt mycket av denna turbulens inom öppenvården eftersom jag under de senaste 25 åren efter pensioneringen inte anlitat dem mer än ett fåtal gånger. Och då bara för att ställa diagnosen ”frisk som en nötkärna”. Halleluja

Vårdkrisen del 3.

Att alla vårdinsatser, oavsett av vad slag det vara må, är mycket personalkrävande är väl alla medvetna om. Dessutom är det i många fall frågan om personal som måste äga speciell kompetens för sitt uppdrag. Läkare och sköterskor med hög utbildning och lång erfarenhet i sitt yrke. Ur den synpunkten är det av största vikt att bedriva en progressiv och framåtsyftande personalpolitik. Inte enbart rekryteringsmässigt utan också arbetsmiljömässigt. Att äga en personalstab som trivs med sin uppgift och känner sig trygga på sin arbetsplats är guld värt.

Jag far inte med osanning om jag påstår de senaste årens insatser på personalområdet har varit gott sagt undermåliga. Man har kapitalt misslyckats med både rekrytering och arbetsmiljö. Båda dessa insatser är beroende av varandra eftersom underbemanning osvikligt leder till ökat stress för personalen. Andelen inhyrd personal har också ökat lavinartat och bidrar till allt fler turbulenta arbetsmiljöer.

Att komma till rätta med alla dessa missförhållanden är en mycket svår uppgift. Jag vill påstå att i en region av Västernorrlands karaktär är det hart när omöjligt. Detta å grund av de senaste årens misslyckade politik. Eftersom det  under flera decennier utbildats alldeles för få läkare och sköterskor är det rent allmänt brist på tänkbara kandidater för nyanställning. Denna problematik vidlåder alla regioner utanför storstäderna. I vår region har dessutom den senaste tidens vårdturbulens bidragit till att  mängder att skickliga medarbetare avslutat sina tjänster och sökt sig till andra arbetsuppgifter. Samtidigt som intresset för att söka sig till regionen i stort sett försvunnit. Troligen kommer de nu aviserade besparingarna därför att ätas upp av ökade kostnader för inhyrd personal. Under tiden blir arbetsmiljön ännu uslare med  ytterligare sjukfrånvaro på grund av stress och utbrändhet.

Av den anledningen konstaterar bloggskrivaren at man måste vara omåttligt  pigg och alert för art vara sjuk.

Vårdkrisen. Del 2.

För att komma till rätta med underskottet i landstingets ekonomi har man beslutat om ett antal sparåtgärder. Ett förhållande som har lett till en folkstorm, främst i Ådalen är att de flesta av dessa åtgärder drabbat och drabbar Sollefteå lasarett. Även vid Örnsköldsviks lasarett har man tagit bort en del verksamheter. Trots detta har man ändå inte kommit till en budget i balans Av den anledningen är det sannolikt att förslag om att ta bort ännu fler verksamheter kommer att läggas framöver. Troligen kommer  dessa sparbeting fortfarande att plockas från Sollefteå, Örnsköldsvik och i viss mån Härnösand. Medan kolossen Sundsvalls lasarett går fri från neddragningar.

Man måste då ställa sig frågan: Vad kan vara orsaken till ett sådant beslutsfattande? Många väljare, främst i Ådalen, har den specifika uppfattningen att motivet skulle finnas i motsättningarna mellan de båda landskapen Medelpad respektive Ångermanland. Merparten av ledamöterna i regionen skulle värna om verksamheter i den södra landsändan. Det är troligen inte hela sanningen. En bit närmare den sanningen kommer man förvisso om man hävdar att drivkraften bakom alla bisarra beslut är att till varje pris värna om Sundsvall som fullvärdigt specialistsjukhus. Då kommer man genast till en helt annan konkurrensfaktor. Nämligen jämförelsen med Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Det finns troligen en uppenbar rädsla för att allt fler verksamheter flyttas över till Umeå. Sundsvall har på så vis blivit den ”heliga ko” som till varje pris inte får slaktas.

Jag vill hävda att de stora besparingarna kan man göra på mastodonten Sundsvall. Det är nämligen en inrättning som under många år inte varit föremål för minsta rationalisering. Det har bara ”rullat på” i gamla invanda rutiner. SHVAG-fenomenet (Så Har Vi Alltid Gjort) är fast rotat i verksamheten. Det fordras då dubbelt mod hos en politiker att gå in och rota i den verksamheten.

Jag hävdar fortfarande att det finns uppenbar risk att det får konsekvenser för patientsäkerheten. Men politikerna i regionen kanhända tycker det är bra att det dör en och annan i förtid. Det finns ju ändå gott om gamlingar i vårt kära Västernorrland. Varav undertecknad bloggskrivare är en.

Sjukvården i Västernorrland i fritt fall.

Det verkar mer och mer komplicerat att få någon ordning på sjukvårdsinsatserna i vårt län. Beslutade besparingar vid Sollefteå och Örnsköldsviks sjukhus med indragna och förändrade verksamheter har skapat nya problem. Jag kommer i några inlägg på min blogg peka på några sådana problemställningar.

I dagens tidning  uppmärksammas ett förhållande som har med patientsäkerheten att göra. Patientnämnden pekar på missförhållande med de ökade antal patienttransporter som sker mellan de olika sjukhusen i länet. Detta  dels beroende på indragen vårdservice men också på att allt färre vårdplatser finns tillgängliga. Av den orsaken transporteras sjuklingarna kors och tvärs mellan vårdinrättningarna. Detta drabbar i allt större utsträckning äldre med komplexa sjukdomstillstånd. I artikeln konstaterar nämnden att det är ett antal som till och med avlidit i samband med, eller strax efter, transporterna. Nämnden ser med oro på att sköra äldre patienter i livets slutfas transporteras på detta sätt vilket är både oetiskt och ovärdigt. Det är väl känt att de påfrestningar som en resa eller en förflyttning innebär, kan orsaka komplikationer som exempelvis förvirring, i sig ett tillstånd som kan bidra till att patienten avlider. I många fall är rätten till en värdig död helt satt ur spel. Detta förhållande har med patientsäkerheten att göra och måste således tas på största allvar.

Troligen kommer situationen kvarstå under en längre tid eftersom man inte är beredd att göra de förändringar som är nödvändiga.