En hoppets möjlighet.

Någon gång ibland möter man medvandrare på vägen som mer eller mindre förlorat sitt livsmod. Olika omständigheter i deras liv har medverkat till att de mer eller mindre förlorat fotfästet i tillvaron. Det kan vara olika sjukdomar och handikapp, eller andra omständigheter, som gjort deras liv till en lång och segsliten kamp för en värdig existens. Det är inte lätt att  till sådana bringa fullvärdig och stark tro på en bättre tillvaro. Att tända en hoppets morgonstjärna som kan förändra deras vardag till något rikare och bättre. Men jag anser att det ändå är vår plikt att på något sätt försöka trösta och upprätta. Jag har ibland mött människor som suttit med slocknad och livlös blick. Att med kärleksfull gemenskap tända en liten hoppets låga i dessa ögon ger oss båda en smått vidunderlig upplevelse.

I mina gömmor hittade jag en liten dikt som understryker värdet hos ett sådant möte. Den heter:

Hoppet

I en orolig värld är hoppet kvar

ett hopp om en bättre tid

En önskan om en ro  underbar

ankarets tross som ger frid.

Men mången är präglad av uppgivenhet

av något som grymt slagit fel.

I ansiktets drag finns nedslagenhet

då uppgivenhet blir dess del.

Ur grym förtvivlan finns ingen led

som till fred och frihet för

Inget som bringar till jorden ned

det budskap som hoppet rör.

Men ingen vill ändå överge

en tro på en ny morgondag

att djupt i sitt inre klart kunna se

en himmel av renaste slag.

Så fins det ändå en hoppets sång

som bringar oss frid och ro

så att vi med alla de kära en gång

i de saligas boning få bo.