En människas verkliga värde.

Av tekniska själ kunde jag inte bifoga någon dikt till gårdagens blogg. Av den anledningen får ni er den till livs i denna. Dikten, som är baserad på en specifik händelse, illustrerar hur det ibland kan gå snett om  man inte har förmågan att hysa empati för en medmänniska. Även om det bara är en simpel elev. Dikten är naturligtvis skriven på mitt hemlands tungomål.

Människovärde

Det skull bli uppsastsskrivninga i skola

Magistern hadde bestämt va de skull hannel öm.

Man skull skrive öm människovärde

Na Eivor va älsklingseleven,

Hon haddee fletern.

Uppsats´n hennars va på nie sider

Meninga i sirliga svängar och raka rader.

Väl behandlat. Int´n plump.

Na Anna skrev brano myttje hon å.

Na Ketty visste å va människovärde va,

för hon geck å brättese å va malli på rastern.

Men n´Gustav såt däri bänken å va alldeles utkömmen.

Hadde magistern nan gang tala om människovärde?

Han könn i´nt minnes.

Då annrern lämne in bökrern

Sä såt´n Gustav å tögge på penna

Å va likevis.

Te sist sä skreve´n :

Magistern gett förlåt mäg, men jeg ä totalt värdelös på ne hänne.

Jäg vell bara kräkes, men de finns int na å kräkes bårti

Dä ä tomt däri magan. Å tomt däri huvve.

Förlåt!  Förlåt!

Ätte na daga sä stog magistern hos n´Gustav,

magistern söm va bå överlärar å ordförar i skolstyrelsa.

Vell säg vell säg  n´rekten förtroendekär

Han dängte skrivboka harns ditti bänken,

å röt sä dä hördes över hele skolsaln:

UNDERKÄNT

Sen gav han  n´Gustav e slag över skaaln sä han  åkte neri gölve.

Mest hele vägen hem från skola snökte å grinte n´Gustav

Å han sa för säg sjalv: Jämarns människovärde!