Tjärbränning.

Under hela 1800-talet var tjärbränning en viktig inkomstkälla för bönderna och småbrukarna i Björnabygden. Tjäran var nämligen (0ch är än i dag) ett suveränt impregneringsmedel. Den tiden var de flesta båtar och skepp tillverkade av trä som behövde behandlas för att inte murkna, och då var tjäran det gängse medlet. Det gjorde att de flesta tjärtunnorna flottades ner till kusten och exporterades för att användas i den utländska handelsflottan.

Återkommande bränder i skogarna bidrog till att det fanns god tillgång till mustig tjärved vilket gjorde att det inte var några problem att skaffa sig råvaran. I snart sagt varje backsluttning fanns det därför en tjärdal anlagd. Bara i skogarna runt om Långviksmon finns det lämningar efter ett rätt stort antal tjärdalar. Det har berättats att i mitten av 1800-talet producerades det inom Björna socken årligen cirka 1.000 tunnor trätjära. Socknens alla laggmakare hade fullt arbete vintertid med att tillverka alla tunnorna. En sådan skulle rymma 125 liter, vilket kontrollerades av socknens laggkrönare vilken utsågs av sockenstämman. Stämman utövade också en viss kontroll över tjärbränningen. Därför finns det i deras protokoll uppgifter på tjärbrännare och deras årliga produktion. Protokollen i  Björna för år 1855 berättar till exempel att 34 personer runt om i vår bygd hade utvunnit 1185 tunnor trätjära detta år. Det betyder ett genomsnitt på 35 tunnor tjära per person, men bland dem fanns det sådana som ensamma hade levererat över ett hundra tunnor. Vid försäljningen erhöll man ända upp till 7 kronor/tunna, varvid tomtunnan värderades till 1 krona. Tjärbränningen utgjorde således en mycket god inkomstkälla vid den tiden. Men man skall beakta att för varje levererad 125-literstunna var det mycket slit och idogt arbete.