En omöjlig ekvation.

Ett ämne som dominerat de lokala medierna den senaste tiden är frågan om Värsternorrlands landstings dåliga ekonomi. De oerhörda budgetunderskott som verksamheten genererat är ett ständigt växande problem för berörda politiker. Ett underskott som byggts upp under ett antal år. Det är så illa ställt att en del talar om ett ”greklandssyndrom”. Det är också likt Grekland oberoende av villken politisk konstellation som innehar makten. Den skattehöjning som aviserats av den nuvarande makteliten och som skulle tillföra kassan cieka 200 miljoner kronor är heller ingen slutgiltig lösning. Dessutom är det också rätt svårt att enbart genom förändringar i organistionen skapa några större besparingar.

Som jag ser det är det två grundläggande förhållanden som orsakat den prekära situationen.

Det är i första hand förhållandet mellan närande och tärande i vårt län. Det är en alldeles för få och dessutom minskande skara skattebetalera som är villig att tillföra vekrsamheten de medel den behöver. Och det är egentligen rätt naturligt. En region som framstår som problemområde är inte särdeles attraktiv för människor att bosätta sig i. Det gör att man får dras med ett minskande skatteunderlag.

Samtidigt blir det i länet en allt mer åldrande befolkning, och som lever längre. De blir därmed mera vårdkrävande. De är också föremål för en ökande mängd specialistbehndlingar. Åtgärder som är mycket kostnadskrävande. Länets geografiska struktur med mycken glesbygd bidrar heller inte till att det blir billigare.

Den andra grundläggande orsaken är läkarbristen i landet. Under en period av permanent brist på kompetenta läkare väljer de naturligtvis att bli verksamma i de mest attraktiv regionerna. Storstadsområden och dylikt. I det läget är en region som Västernorrland uträknad på förhand. Dessutom har det under årens lopp gjorts grova missar i rekryteringhänseende. Då återstår endast att ta till det svindyra systemet med stafettläkare. Hur mycket det ökar kostnaderna är det  väl ingen, varken tjänsteman eller politiker, som vill deklarera.

I det perspektivet är det uppenbar risk att vårt välfärdssystem håller på att braka samman. En markant försmrad vård kan bli en reell verklighet i framtiden. Det är inte säkert att de besparingsåtgärder som aviserats leder till önskad effekt. Det kan mycket väl  tänkas att de minimeras av andra kostnader som ökar. Det är således an ekvation som inte har någon slutgiltigt facit. Jag säger därmed ”Den som lever får se”

Gonatt och gomorron.