KalleBrita

Jag fann en dikt som jag nog skrivit för en god tid sedan. Den handlar om en av många i bygden för länge sedan. En som levde under fattiga förhållanden men ändå kunde skapa sig en dräglig tillvaro. Så här lycr dikten:

KalleBrita.

KalleBrita va litn å tör. Int alls na stor.

Ja minns, hon geck jämt ti blåe smärtingskor.

Hon kevde ensam tin stuge helt allen

sen han geck bort, kärn henners, den gamle smen.

Hörr hon kön hanke säg fram dä kan jäg int minnes

Hon kanske hadde nan ko å nan get. Å bära gatt finnes

Men hon levt sine dagar. Ibland vara på boa

där hon sålde na smör hon hadd kärne från koa.

Hon geck på na dagsverk emellanåt, å jarte falke

Räfsä ti slattanna, baka, ibland könna mjalke.

Fast man kan tycke hon levde e knapert liv

sä vara allten gla å positiv.

Å hon va allten goakten. Ja generös kan man säge

För då man hälse på na blev man allten förpläge.

Hon bjudde på kaffe, söm man va tjvungen å fata.

Bårti åkokepanna. Mens man såt där å prata.

Hon levde sitt liv å höll säg mest hemme,

Men sä hamna på ålderdomshemme.

Daga dam gack, äller hon ble till själ å sinne

Å sä doga. På graven låg en´krans te hennes minne.