En lördag.

En lördag med lite regningt väder som inte inbjudit till några stora utvikningar från Tallbacken. Men det har utlovats lite stabilare och varmare väder framöver. Det kan ju inte vara slut på sommaren redan när den knappt har börjat. I avslappnat tillstånd har vi umgåtts.

Nog om detta.

För en tid sedan hade jag en liten dikt som jag kallade ”Costa del sol”. I morse i pannrummet kom jag på en vers till på det eposet som jag tycker bringar den ett lite värdigare slut. Därför sätter jag åter in den i min blogg, till någons föragelse möjligen.

Håll till godo.

Costa del sol

Jag såg henne på Costa del sol

hon var en meter bred över baken

Hon gick i en minimal tjol

i övrigt var hon nästan naken.

Hennes bakdel guppade tungt

där hon plöjde sin väg genom sanden

Hon gick där rätt makligt och lugnt

tills hon funnit sin plats på stranden.

Jag tänkte då på en granne jag känner

en helt vanlig och vänlig person

han äger en sävlig och bredbent Ardenner

och jag tänkte: Hästen och hon har samma fason.

Hon hade ändå en charm och en skönhet

som satte spår i mitt sinne.

Och nu jag vet med stor säkerhet

hon är mitt fagraste minne.