En egoistisk existens

Häromdagen lyssnade jag till en föreläsning om hur välorganiserat ett bisamhälle är. De har alla olika uppgifter i kupan allt ifrän drottningen, arbetarna, vaktaran, spanarna osv osv. En kategori som är rätt olika de andra bina det är drönarna. De bara går omkring och väntar på att den andra bina skall mata dem och passa upp dem. Till äventyrs kan de vid något tillfälle av nåd befrukta något ägg. Det är rätt dramatiskt eftersom den handlingen osvikligt leder till döden för dem. Jag har roat mig med att skriva en liten dikt om detta fenomen.  Håll till godo!

Drönaren

Han har ingen uppgift i livet

Han bara dräller omkring

Han tar allting för givet

Bryr sig alls ingenting.

Han går bara där och drönar

Vill bli matad och mätt

Vanligtvis går han och stönar

Det är hans vanliga sätt.

Han sina dagar förslösar

På onyttigt finfjolleri

Sin energi han drösar

På allsköns lågt fjanteri

Han gör ej ett skapandes grand

Han bara lever på andra

Han tär på ett välbärgat land

Syssselsätter sig med att klandra.

Han ständigt fördriver dagen

Med att bara irra omkring

Han blir bara rundare om magen

Den han fyller med onyttiga ting.

Men han menar att så ska det vara

Det är allt han begär

Att få vara bland drönarnas skara

Och leva utan besvär.