Hustäven

För i tin då hadde husa varsin atmosfär

man könne känn igen säg utan besvär

Dä va låkta å os´n både här å där

dä varn särskilt anordning, gössekär.

Öm man geck görning byn en finen dag

kön man känn låkta åv olike slag

Man känte kattpissa härn överlag

å fotsvettn å fisosn de känte å jag.

Verevige gårl hadde sin egen låkt

iblann vare gött å iblann vare nåkt

Å iblann frampå kväln vare sä tjokt

att dä va nästan hämskt å barockt.

Å´iblann då dam stekte härskensella

vare sån täv att man köm rakt på vella

Å iblann hade hunuschlingen drälla

å gjort sine behov mitt emella.

Nu äre sä fint å städa å borne

å kvinnfalke ha skure å grejat å done

Sä skinande blankt att säg himlen försone

den söm happå tappå hustäven skone.