Gasdrift.

Man skulle kunna tro att det där med biogas som drivmedel skulle vara något nytt, men det är det inte alls vilken följande lilla berättelse bekräftar.

Vi hade under min uppväxt en granne som hette Vidar Falk. På sitt lilla jordbruk hade han en häst som dragare som hette Munter. Jag skulle tro att det var någon slags korsning mellan Nordsvensk och Ardenner. I vilket fall hade den ett väl tilltaget midjemått. Det var nästan så att buken släpade efter marken. Jag vet inte av vilken anledning, om det var havredieten eller något fel i matsmältningen, men den framställde enormt stora mängder metangas. Dessa enorma gasmängder hade den bara ett enda utlopp för vilket var beläget längs  baktill mellan kreaturets skinkor. Nästan för varje steg den tog släppte den ut lite grann av sitt bukinnehåll i form av små ljudliga puffar. Det lät ibland nästan som då en tändkulemotor var på väg att lägga av.

I övrigt var det en mycket snäll och skötsam dragare som var till stor nytta för vår granne. Ibland hjälpte den också oss med diverse körsysslor. Jag minns att då Seija var  nyss kommen från Finland bland de första ord hon lärde sig var ”Prutt prutt, farbro Falk hästen.

I övrigt var vår granne en mycket godmodig herre som skrattade i alla situationer. En gång då han berättade om att han hade blivit bestulen på en stapel med virke nere vid sågen så sa han ”Tänk att dom ha vare så fräck så dom har tagit brädstapeln min, ha ha ha”.

Ja det var åter ett litet ”hästminne” i min miniserie om vår trogne dragare hästen.

Hälsningar Jöran.