Som jag antydde i min förra blogg var OLD.fejs på Björnaborg. Det är mycket intressant att se hur de reagerar inför de enkla men taktfasta musikstycken vi framför. De kan sitta helt hopsjunkna i en rullstol som synes helt isolerade från omvärlden. När vi spelar låtarna reser de på sig och gungar taktfast med. De lite mera frächa var till och med uppe och tog en svämgom till en taktfast dragspelvals. När vi avslutade med att spela "Viggen" satt praktiskt taget alla med ett leende på läpparna. Det var ett trettiotal åldringar som lämnade Träffpunkten mycket alertare än när de kom. Underbart, underbart.

Jag läste en av mina historier på björnamål som jag skrivit och jag kan inte underlåta att även ni mina kära bloggdiggare fär ta de av densamma. Så här är den.

De varn ongen snöggen jänte ti en by oppi Björna söm hadde sä besvälit vä sårmun. Ja hon hadde e väldig besvär vä nä dänne. Då kömme nä ´n ongen snöggen gårlfarihanlar å skull nasa däri ´n dän gårn. Då han feck si jänta vä sårmun sä sa ´n på nä hänn vise: "No kan jäg bote ´n dänn åkömma, ja bara puss däg på murn din sä gån dän sårmun bort." Sä han kösste jänta mitt på murn å då geck värken över

Kälinga tin dän gårn, dä va mamma åt jänta, blev fale fejen ten dän botn. Hon tyjte dä va hiskla marnömt. Sä hon fråkte ´n dän gårlfarihannlarn öm int han skull kön bote hännar a. Ja dä ska fäll gå bra san ´n dän kärn. A men dä va  onaskelet bra dä, sa kälinga då kanske jäg änteligen kan bli kvitt hämorajdern mirne.

Nu är det dags för semifinal med småkronorna så jag avsluar mitt lilla inlägg. Ha det skönt.

En smaklig fågel på menyn, tagen ur skyn, stekt uti skyn är godast i byn.

Hejdå. Jöran.