Städning.

Julstädningen var obligatorisk i så gott som alla hem. Även om det av en del betraktades som ett nödvändigt ont. Jag minns så väl ifrån vår barndoms jular under åren före 1939. Vi bodde då i vår första bostad som pappa Esra byggde 1926.

Dagen före julafton rådde det nära på kaos då julstädningen var inne i sin slutfas. Av den orsaken föstes vi säng rätt tidigt. När vi sedan vaknade på julaftons morgon var kaoset förvandlat till en fridens ordning. Golvet täckte av de skinande rena trasmattorna och allt var hundraprocentig ordning. DÅ VAR DET JUL! Då begynte ett julfirande som med sin atmosfär av salig lycka ligger djupt inpräntat i mitt minne ännu efter mer än åttio år.

Det var inte i alla hus och hem man betraktade julstädningen som något absolut nödvändigt. Hos Arvid och Viktor Ekström på Tämnäsudden tog man det verkligen lättsamt. Arvid kommentar därvidlag var oftast: "Dä ä te å jamne nalta" Men det blev säkert en jul hos dem också. Jag vet att de under många år var bjudna till släktingar på själva julafton.

I en del hem var det precis omvända ordningen. Då var det så pedantiskt noga med renhållningen att det verkade som rena städdillet. I dikten "Städerskan" har jag skildrat ett sådant fenomen.

Städerskan.

Den dammtuss som virvlar runt i en vrå,

du jagar och stressar och driver.

Och skräpet som samlats du fångar också,

tills skinande blankt det bliver.

Den yta som noggrant du skurat i går,

den som du dammsög i morse.

Den även i dag en rengöring får,'

tills den blir blank om en Porse.

Och ser du en dammtuss som virvlar in,

den som golvet befläckar.

Då går du omkring med en amper min,

tills den åter befriats från fläckar.

Om det berodde på dig  blev det rent,

i varje skrymsle och gömma.

Du skulle ävlas båd bitti och sent.

för att din städlusta tömma.

::::::::::::::::::::::::::::

Omsider du kommer till himmelens sal

och möter din Herre och Gud.

Du ställer en fråga med vackert tal,

klädd i din snövita skrud.

Var finns redskapen så jag kan bona,

rent dina gyllene salar?

Inte en enda fläck skall jag skona,

mitt städdille skvalpar och skvalar.

Safir, Onyx, Turmalin skall jag feja,

med särdeles hängiven iver.

Din solkiga tronstol jag också skall greja,

så att den skinande bliver.

Så vill jag städa en evighet lång,

för att min Herre behaga.

Jag struntar totalt i båd harpa och sång,

blott jag får damma och tvaga.

Slakten.

I min ungdom på 1930-talet var lantbruket fortfarande till stor del lagd på så kallad naturahushållning. Det innebar att gårdens hushåll hämtade en stor del av kosthållet från egen produktion. I synnerhet till jul såg man till att det fanns råvaror som kunde användas till att skapa ett läckert julbord. Av tradition slaktades julgrisen som utgjorde råvara till en mängd olika delikatesser. Jag minns att mamma Signe tillagade supergod pressylta, leverpastej, griljerad skinka och konserverade fläskkotletter. Man slaktade också en spädkalv till julen. Kalvstek av lår var till exempel obligatorisk. Och naturligtvis kalvsylta.

Konservering medelst ånginkokning i glasburkar var gängse sättet att bevara delikatesserna innan det blev vanligt med frysbox. Vi var den första i Långviksmon som skaffade frysbox. Redan i början 1940-talet inhandlades en amerikansktillverkad sådan med namnet Frigidair. Innan dess var insaltning en vanlig metod för att långtidsförvara fläsk.

Lutfisk.

Lutfisk var en obligatorisk rätt på julbordet. Numera köper vi fisken färdiglutad. Men förr i iden ansvarade man själv för den processen. Vi köpte Sej eller Långa som var knastertorra och delade i två halvor. På Annadagen den nionde december lade mamma Signe fisken i blöt och fick ligga i 5 - 6 dagar med vattenbyte varje dag. Sedan lade hon bitarna i kalk och lut. De fick ligga i luten 5 dagar. När fisken var så mjuk att det gick att sticka ett finger igenom var den färdiglutad. Då skulle den urvattnas 5 - 7 dagar med vattenbyte varje dag. Om den var för lös var det för mycket lut kvar och urvattnades ytterligare. Lutfisk med kryddpeppar och vitsås. Oh va gott det var!

Jag minns några fragment ur en dikt som min farbror Kristoffer skrev. 

Fläske å sylta å körven, de gör att tarparskörven,

Uti sitt enkle lille skul. En gang um åre fo känn att dä ä jul.

Julgranen.

Julgranen var ett med mina barndoms jular. En jul utan julgran var otänkbart. Och det var pappa Esras uppgift att några dagar före jul komma hem från skogen med en gran. Den höggs i regel på hans morfars domäner även om det på den tiden inte var så noga vilken markägare som fick äran att sponsra vår julprydnad. Pappas signum var att han tog alla uppgifter på största allvar. Det var ingen risbuske han skulle komma hem med. Däremot ett exemplar av Picea abies som var helt i avsaknad av skönhetsfel. Den skulle ha gröna kraftiga barr. Kvistarna skulle vara jämnt anlagda och till sin längd jämna ända från nedersta barret till toppen. Det hände att om det till äventyrs fattades någon kvist borrade han ett hål och satte dit en ersättare. Inte alla gånger så lyckat eftersom fuskkvistarna torkade och barrade väldigt fort.

Under min barndom på 1930-talet fanns det inte någon julgransfot som i dag så att man kunde underhålla granen med vatten. Det var två halvmeters plankstumpar lagda i kors med ett lämpligt hål för granen i mitten. Eftersom den inte fick något vatten gick det relativt fort tills den började barra. Det hände faktiskt ibland att man ordnade med ytterligare en grann gran. Det var en kär uppgift när vi fick klä granen med all den grannlåt som stod till buds. Vi fick vara särskilt försiktiga med glaskulorna så att man inte tappade dem i golvet. Jag mins att det var en svår frestelse för vår bondkatt Rossy att leka med dem med påföljd att det gick någon i kras nu och då.  Eftersom det var först fram på 1940-talet som det förekom elektrisk julgransbelysning pryddes granen med julgransljus som var stöpta av stearin. På den tiden tändes inte ljusen i granen så ofta. Men stämningsfullt var det.

En vinnande grangrandios.

Pappa Esras gran den var grann

Den grannaste gran man någonsin fann.

Grannens gran den var sämre minsann.

En sanning som alltid var oomkullrunkeligt sann

det var att pappa Esras granna gran alltid vann.

Kanhända en pervers vers.

Ett diktverk utan någon substans,

finns det väl heller ingen mening i.

men om det inte finns någon substans,

kan det ej heller finnas mening i.

Men ändå kommer den väl existera

och betraktas som självständig part.

Då får man väl också självklart tolerera,

att den tillika har en frasering smart.

Men om versen kanhända ej syntes äga,

den smarta finess och dråpliga ton

Kan det  väl vara rätt svårt att säga,

om den ens äger rim och reson.

Då är vi tillbaka på ruta ett,

frustrerad, förvirrad förvriden.

Då blir versen den värsta men sett

och som någonsin synts här i tiden.

Det bränner till.

Jag mötte en naboare i dag och frågade honom hur kallt det kunde vara hos honom. Det är cirka 20 grader minus vilket var en rätt moderat siffra eftersom vi här uppe på Tallbacken hade 18 minus vid tillfället. Vi har således haft "vinterkyla nu ett antal dagar. Men eftersom det är under rådande högtrycksläge med sol och vindstilla känns inte kylan så bitande. Men väderspåmännen (för de är de ju) har åter aviserat mildare väder framåt julhelgen. Jag hoppas ändå att vi kan få uppleva en vit jul med ett lämpligt lager snö.

En som också röstades ut i kylan var vår statsminister. Beslutet i riksdagen innebär att det blir allt kärvare att kunna bilda en handlingskraftig regering. Det verkar av talmannen att döma som om kombattanterna får fira jul med många obesvarade frågor i tomtesäcken. Samtidigt har han vidtagit vissa åtgärder för att förbereda ett nyval. Det är som alla förstår en mycket komplicerad och kostnadskrävande process.

Man måste således konstatera att det är rätt kyligt både här och där.

Förklaring!

Att ofärdigvara!

På många sätt och vis får man erfara

att man ute i kylan tvingas vara.

Och tillhöra den utsatta skara

som måste pinsamma tillfällen klara

Då kan man sannolikt risken befara

att man en utsatt person måste vara

som fångats i omständigheternas snara.

Det är nämligen inte så lätt att förklara,

göra alla dimmiga frågor glasklara,

och samtidigt argumenten försvara.

utan att vara en konkret samhällsfara.

Snart är det jul.

Jag minns så väl hur man som barn längtade efter julen. Tiden före jul var i gamla tider en tid v förberedelse för det som komma skall. Lutfisken lades traditionsenligt i blöt på Annadagen för att vara klar till julaftonen då den var en given anrättning på julbordet. Julgrisen hade slaktats i god tid före jul, styckats och anrättats för att utgöra en god del av julbordets fröjder. Pappa Esra hade varit till skogs och sett ut och huggit en julgran som han tagit hem. Jag minns hur han satte den på foten och ställde den i fabriken där det var lämpligt kallt. Alla dagar före helgen var förväntningarnas dagar. Med åren har pojkdrömmarnas förväntan tonat ut och julfirandet är inte den spännande och glädjefyllda upplevelse om fordom.

Nu på ålderns dagar tycker jag att det mesta värdet är att tillsammans med nära och kära uppleva den gemenskap som är så värdefull. Man tycker också om att accentuera julens innerst budskap om en fridsfurste som får allt större betydelse i en av krig och konflikter söndersargad värld. En dikt jag fann får ge en lite annorlunda bild av förväntningarna.

Adventstid.

Ett ord om någon som komma skall

Ett heligt budskap om frihet och ljus.

Ett löfte om frid över jorden all,

och om o i vart hem och hus.

Vi tänder ett ljus som bär heligt bud,

om ett himmelskt löfte i adventstid.

Löftet om ankomst av helig Gud,

som ger alla människor frid.

Adventstid är också trånad och längtan,

till något märkligt som händer.

Det är som innerlig salig trängtan

efter ljus över mörka länder.

Så får vi längta och bida var dag

efter det under som sker.

Något som bådat om himmelskt behag

som Gud oss människor ger.

Detta heliga löfte vårt hjärta gömmer,

det som om julens mening bär bud.

Så att vi aldrig den sanningen glömmer, 

förtröstan om frälsning kommer från Gud.

Beslut om statens finanser.

Efter en lång och segdragen debatt och ett antal omröstningar kom riksdagen så småningom till beslut. Då visade det sig att det förslag till budget för år 2019 som Moderaterna lagt tillsammans med KD vann riksdagens gehör. Detta sedan SD frångått praxis och röstat på M-KD-s förslag. Det innebär i klartext att övergångsregeringen får styra landet med den godtagna budgeten som underlag, även om deras agerande är begränsad.

Jag skulle förmoda att det inte underlättar regeringsförhandlingarna. Vilket troligen betyder att vi kommer allt närmare ett extraval. Ett sådant förfarande kommer sannolikt betyda ytterligare polarisering av svensk rikspolitik. Den liberala mitten kommer att bli ännu tunnare och både den extrema vänsterpolitiken såväl som den till höger kommer att stärka sina positioner. Sverigedemokraterna kommer troligen att ta ytterligare några procentenheter, vilket än mer komplicerar en kommande regeringsbildning. Detta naturligtvis under förutsättning att SD fortfarande hålls utanför sådana diskussioner.

Det blir således en spännande tid framöver och det är bäddat för många politiska kullerbyttor. En liten tröst i bedrövelsen är att den godkända budgeten innehåller vissa förstärkningar rent penningmässigt för oss fattigpensionärer. En förstärkning som vi bugar och tackar för

Språkliga klurigheter.

1. Kalla somrar kan man inte kalla somrar

2. Vad är det för likhet och skillnad mellan en tandläkare och en brandman.

    Jo, båda rycker ut. Den ena tänder. Den andra släcker.

3. Hur uttalar du detta: Gubben har gubben så gubben har gubben.

    Du får fundera någon dag.

4. Har du bott i Långviksmon hela ditt liv? Nej inte ännu!

5. Blir du inte trött av att spela schack?  Jo, jag blir ofta matt.

6, Har du lockigt hår? Ja, självfallet!

7. Har du en pool hemma? Nej, men jag har damm under sängen!

8. Kan en brandman bli utbränd?

9. Kan man kalla ett pansarfordon för skottkätta?