Den allra äldsta byggnaden.

Bilden visar det som troligen är samhällets äldsta byggnad. Den uppfördes med all sannolikhet av torparen Johan Johansson född 1800, död genom en olyckshändelse 1850. Flyttade i början av 1840 till Långvikens by och uppförde då denna byggnad. Den var då belägen en bit nedanför där järnvägsstationen senare byggdes. Byggnaden flyttades två gånger, första gången av Anders Kristofferson som var gift med en dotter till Johan Johansson. Den uppfördes då en bit nedanför det hus som Göte Enbarr har i dag. Dennes son Anders Andersson övertog sedan fastigheten som då flyttades ytterligre en gång till sitt nuvarande läge. I nästa generation ärvdes fastigheten av dennes son Oscar Andersson.

Finfina finurliga filosofiska funderingar.

Jag köpte en ost häromdagen. En Prästost från Allerum. Om jag någon gång emellanåt köper ost skall två viktiga villkor uppfyllas. Jag vill för det första ha en ost som ger en ordentlig smakupplevelse och den skall inte vara för stor eftersom jag så inte hinner konsumera den förrän den torkat eller möglat.

Prästosten från Allerum har en fin pikant smak och förpackningen jag inhandlade härom dagen innehöll inte mer än 350 gram ost. Således OK. På förpackningens framsida hittade jag följande fina sentens: Smaka och upplev vad tid, kunnande och kärlek kan göra. Njut av tiden och tillvaron. Fina och tänkvärde ord som passar utmärkt som inlägg i en blogg en kväll som denna.

De människor som stått bakom framställningen av denna ost har således varit fyllda av ambitionen att erbjuda något som bringade kunden en smakupplevelse som gjorde hans tillvaro till en njutning. En del av dennes livsutrymme. I dessa tider är det väl så viktigt att vi kan förmå oss njuta av den tid som är nu. Jag har en känsla av att runt Sveriges land finns just nu många som inte är särdeles tillfreds med sitt liv. Sådana som när deras sociala tillvaro förändrats är färdiga till handlanden som ytterligare skulle spoliera deras tid och deras liv.

Nu tycker kanske du som råkar läsa detta att ett liv är så mycket mer än en ostskiva från Allerum. Men samtidigt är det ju de små tingen som är med och formar vår tillvaro. Något litet som blir en sporre till ett fullvärdigt liv. I den processen fordras det kanske lite mer, men det kan tillsammans med den egna goda viljan bli något som stärker och förändrar. Något som gör att livet åter blir en solig upplevelse.

Dunkelhet

Inför kommande dunkla och osedda år.

Hur många slag än livsklockan slår,

vi måste ta vara på dagen.

Ty vid vår sida en nemesis står

som hjälper oss även om dagen är svår.

Som av tiden betagen.

Då måste man vara en sann optimist.

Om tillvaron än är tråkig och trist.

Man bör livet bejaka.

Ty något gott är stadfäst och visst.

Allting ordnar sig nog till sist,

och man lyckan får smaka.

Liksom en mussla som sluter sitt skal,

och döljer en dolt hemlighet,

är ibland våra dagar.

Vi hankar oss fram i denna jämmerdal,

med vår gnagande oro och rastlöshet,

helt enligt livets lagar.

Ty vår tid är präglad av djup dunkelhet.

Den fylls efterhand av av viss svultenhet,

som ingen enda behagar.

I ensliga dagar kan vår overksamhet,

kan bli ett embryo till svårmodighet,

som vår livslust försvagar.

En fattig tid i djup isolering.

kan så småningom skapa demoralisering

så att vårt liv blir en mara.

Ty ständig mental invalidisering

kan bli orsak till demobilisering,

av alla resurser som livet skall klara.

SJ SJ gamle vän.

Det är onekligen så att samhället Lånhviksmon har för sin utveckling i stort sett varit helt beroende av stambanans sträckning. Tillkomsten av järnvägstrafiken kom att helt förändra framtidsutsikterna för den oansenlig bosättningen. Man skall hålla i minnet att när järnvägen drogs fram genom de norrländska bygderna bestod byn endast av en handfull familjer brukande små torp. Dess tillkomst betydde inte bara att det blev så mycket lättare att nå omvärlden utan även en rad viktiga arbetstillfällen. När rallarna hade dragit vidare till nya arbeten och Statens järnvägar tagit över driften var man noga med att det hela skulle fungera. 

För järnvägens fortsatta underhåll byggde man upp en organisation som garanterade tågens trygga framfart. Även om hastigheten den tiden inte var uppseendeväckande. Man byggde banvaktarstugor med några kilometers mellanrum efter hela sträckan. Till varje sådan delsträcka anställde man en banvakt med ansvar för varje särskild del av järnvägen. Banvakten hade, främst under sommarhalvåret, ett arbetslag bestående av cirka tio banarbetare som han basade över. Under hela den perioden utfördes underhålls och förbättringsarbeten på sträckan. Man skall hålla i minnet att det var en rätt primitiv anläggning som rallarna lämnade efter sig.

På så vis blev Statens järnvägar en pålitlig arbetsgivare som medverkade till att många därmed hade sin försörjning. Det var nämligen en viktig del av grundtanken med  banans sträckning genom landskapet att det skulle bidra till att utveckla och kolonisera den glest befolkade delen av övre Norrland. Samtidigt som det utgjorde en viktig kommunikationsled för resande till norra delarna av Sverige.

Det var inte bara arbetstillfällen som skapades i syfte att bibehålla en fungerande spåranläggning. Arbetet med att upprätthålla en ändamålsenlig tågtrafik tarvade också många olika befattningar och tjänster. Tillräckligt med personal behövdes för att sköta både godstrafik och personbefordran. På de orter som hade sådan dignitet att det anlade järnvägsstationer som SJ hade ansvaret Anställdes i första hand en Stins. (Stationsinspektor). Under sig hade han personer med olika befattningar och arbetsuppgifter.

I Långviksmon anlades till att börja med ingen så kallad Station utan endast en anhalt. Det innebar att bygdens befolkning själv ansvarade för tågens uppehåll och ordna för de resande. Ortens första föreståndare för anhalten var en medelålder änka som hette Karin Bylund. Efter hennes pension övertog min mamma Signe ansvaret för anhalten och skötte den till i senare delen av trettiotalet då Statens Järnvägar övertog ansvaret även för tågklareringen i  Långviksmon. Man uppförde då även en ny stationsbyggnad.

Under andra världskriget på fyrtiotalet blev orten en betydande aktör för utlastning av ved som ersättning för kol och koks varför personalstyrkan utökades avsevärt. När sedan Nordbetong anlades på femtiotalet blev Långviksmon den mest betydande stationen för godshantering på en stor del av sträckan Mellansel Vännäs. Det var också den station som allra sist lades ner.

Är det nödvändigt?."

Den mest använda frasen i dessa dagar är onekligen den vid det här laget slitna: "Det är bara att gilla läget". Men har ni tänkt på att varje gång vi gör detta konstaterande är det ett misslyckande. Det är något man måste acceptera vare sig man vill eller inte. Och visst är det många i vårt land just nu, särskilt äldre personer som på grund av sitt utsatta läge i den så kallade riskgruppen, är föremål för rätt omfattande inskränkningar i tillvaron. Något som troligen tär hårt på deras mentala hälsa.

Jag har personligen ett rätt stort nätverk av vänner och bekanta som jag umgås med per telefon nästan dagligen. Den bild jag får av dem vid dessa sammanträffanden är att det är en stor andel som har en rätt tuff tillvaro. Det kan vara av en mängd olika orsaker som i det rådande läget gör livet nästan outhärdligt. Det är inte bara så triviala saker som att inte få träffa sina barnbarn eller umgås med sina vänner. Till exempel att, eftersom  i stort sett all läkarvård uteslutande är fokuserad på att bekämpa covidpandemin, utsätts många äldre multisjuka för en skamlig avsaknad av adekvat vård. Det är bara for dem till att "gilla läget " oavsett hur bedrövligt det ser ut för dagen.

Många är de som har sina nära och kära i särskilda boenden  och som befinner sig i sådant skick, till exempel genom en svår demens, att de betraktas vara i livets slutskede. Då är den enda kontaktmöjligheten medelst telefon. En telefon som en missnöjd och gruffande vårdare varje gång måste frakta in till  den internerade vårdtagaren. Och dessutom bevakar med särskild omsorg samtalet så att det inte blir för långt. Jag menar att ett sådant förfarande inte är en värdig vård i livets slutskede. Att man dessutom berövar vårdtagaren allt människovärde syns bara vara något som är helt accepterat inom omsorgen. 

Det finns även en del äldre multisjuka i min bekantskapskrets som är utsatt för en synnerligen miserabel tillvaro på grund av att nödvändiga åtgärder har skjutits på en obestämd framtid i de rådande läget. Eftersom det inte heller satts någon tidsgräns för hur länge tillståndet kommer att fortsätta blir det en dubbel psykisk belastning. Det är i en sådan situation inte lätt "att gilla läget".

Eftersom mina bekanta befinner sig inom ett relativt begränsat område och är relativt få i sammanhanget kan man förmoda att om man multiplicerar det till alla Sveriges nära två miljoner åldringar kan det innebära ett enormt mentalt och fysiskt lidande. Bland folkhälsomyndighetens och andras instanser har det lite smått börjat hummas om att man borde nog beakta de påfrestningar av olika slag som många utsätts för. Men något initiativ i den vägen har ännu inte tagits.

Dessutom har man i de yttersta av dessa dagar börjat konstatera att fler och fler börjat tröttna på alla förhållningsregler som med en dåres envishet dagligen upprepas. Och någon gång börjar tålamodet tryta då man på allvar börjar ifrågasätta om det verkligen lönar sig: "att gilla läget". Man kan kanske förmoda att det är vissa äldre som är utsatt för en så miserabel tillvaro att en covid skulle ses som en befrielse.

N´Nisse å häst´n  harns.

Då dä va frågar öm hästkörninga sä varn Nisse å häst´n harns e pålitlilet ackere. Han hadde en Nordsvensk söm han stellde vä havra sä magan va rônn söm en ballong. Då han nan gang skulle ahl på pärfôsern däri lanne va häst´n harns sä värstinn sä han gatt prôtta för varje steg han tog. Å´n Nisse sätte ne pärarn sä juft däri fara sä dä sörntes int just na föser ättepå. Sen gatt man fara vä gräve å försök å fo fram dam igen. Men pärern bleve. Flere tônner

På ättvintern skulle ven köres hem. De varn bit ditti skogen sä häst´n harns feck rätje bra no langt vä tomdorningen. Vä lasse feck´n  verkeligen visa va han va go för. Å haverstinn varn söm  vanlet. Ja häst´n alltså. Men årsven feck dam hem.

Iblann hadde en Nisse ne ärende te kvarn vä na kornsäcka. Han tog na säcka at garnnen å. De tog mest hele dan. Men han hadde förninga vä säg sä dä var int sönn ômmen. Men firnt e kornmjöl hadd´n vä säg hem. 

Te slattanna varn Nisse oppe tidit vä häst´n å kôrle slattmaskin.  Dä geck lättare å slå då  de v dagga kvär. Sen på dan vare te å kör ihop höe vä höräfsa då de skul hässjes. De könne bli bra no mange le för dan.'

Dä va jämarns behändet vän Nisse å häst´n harns för han könne hjalpes åt vä ett å varje

Sjuttio år och äldre, en riskgrupp.

En man  skulle betala i en mataffär nyligen och kassörskan föreslog att han  i fortsättningen skulle ta med egna kassar eftersom plastpåsarna inte är bra för miljön. Den äldre mannen bad om ursäkt och förklarade att vi inte hade det miljötänket i våra dagar. Kassörskan svarade att det är det som är problemet: "Er generation brydde sig inte tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer. Hon hade förstås rätt i sak. Vår generation hade inget miljötänk på "vår tid".

Men vad hade vi i "vår tid". Efter långt funderande insåg han vad vi hade. På vår tid fanns nästan inga bilar utan vi var tvungna att ta cykeln eller apostlahästarna. I jordbruket var det havremotorn, hästen, som gällde. Mjölken levererades i krukor eller flaskor som diskades och återanvändes. Likaledes var det med läskedrycksflaskorna. De diskades och återanvändes flera gånger. Men kassörskan hade rätt: Vi hade inget miljötänk.

Vi gick i trappor för det fanns ingen hiss eller ens rulltrappor i någon byggnad. Skulle vi hälsa på vänner och bekanta tog vi cykeln. Men kassörskan hade rätt: Vi hade inget miljötänk. Då tvättade vi bebisens blöjor för det fanns inga engångsblöjor på den tiden. Vi torkade våra kläder som vi tvättat för hand på torklinor inte i en energislukande torktumlare Sol och vind torkade våra kläder. Barnen ärvde kläder från sina syskon. Dessa kunde  vara lagade flera gånger om och inte var de heller av senaste mode. Men kassörskan hade rätt: Vi hade inget miljötänk

På den tiden fanns ingen TV. och ibland  heller inte en radio. I köket blandade och vispade vi alltid för hand ty det fanns inga maskiner som gjorde jobbet åt oss. Det fanns ingen mikrovågsugn men däremot en vedspis.  Vi använde gamla tidningar när vi förpackade sköra saker, vi hade ingen bubbelplast eller styrenkuddar. På den tiden startade vi aldrig en bensinslukande motor när vi skulle klippa gräsmattan utan styrde gräsklipparen för hand eller brukade en lie. Genom det fick vi motion så vi behövde inte gå på ett gym och använda elmaskiner som löpband eller trappmaskiner e,t,c. Men kassörskan hade rätt: Vi hade inget miljötänk.

På den tiden åkte barnen buss eller cyklade till skolan. De tog sig själv till sina lekar på fritiden. På det viset slapp föräldrarna idka taxirörelse 24 timmar om dygnet. Vi behövde heller inte en datapryl som skickar signaler 2000 mil ut i rymden för att hitta en Pizzeria, Sådana fanns nämligen inte.

Men visst hade kassörskan rätt; VI HADE INGET MILJÖTÄNK.

Fyllde i fjol 80 år.

För mer än åttio år sedan byggdes den villa som nu bebos av min bror Gunnar med sin Gullian. Den byggdes ursprungligen av vår far Esra Lundberg som var murare och byggmästare. Byggnaden var klar till julen 1939 och innehöll då mer än tio rum i två våningar plus källarvåning. Då var den samhällets modernaste byggnad med centralvärme, varmt och kallt vatten, badrum och vattentoalett. Samt ett modernt ändamålsenligt kök.

Esra Lundberg var nog inspirerad av den tiden herrgårdar eftersom just den stilen dominerar byggnaden. Det är till exempel två ingångar till huset. En som leder till köksavdelningen och en ingång som leder till stora hallen varigenom man kommer till stora salen som ligger i svit med en festsal.

Förutom i bottenvåningen finn ett antal gästrum och sovrum på övre plan. På det planet finns också några arbetsrum.

I källarplanet finns ett grovkök, en helkaklad tvättstuga (även taket är kaklat), utrymmen för ved m.m Ursprungligen fanns det även bagarstuga . Det är nog en av samhällets vackraste och bäst bevarade byggnader.