Stilla veckan.

I min ungdom var det påskens innersta budskap som satte sin prägel på det vi betecknar som stilla veckan. Det dova och det ljudlösa hade en dominerande plats i människors umgänge den tiden. Även om det inte var direkt uttalade förbud fanns ändå känslan av tvånget att låta stillheten och friden få dominera tillvaron. Kanske speciellt under långfredagen fanns mycket som var tabubelagt.

I våra dagar är det snarare motsatsen som råder. Många jäktar för att hinna med så många aktiviteter som möjligt. Därför tror jag att om det hos gemene man praktiserades ett visst mått av uppbygglig stillhet man skulle hinna med så mycket mer. Tiden trasas sönder av dess larm och brus.

Jag hittade en dikt skriven för många år sedan som förstärker mina funderingar. Den heter:

Silentio.

Tystnaden, en evig arvedel, kommer mig oändligt nära.

Kryper in i minsta del, att livets bittra lek mig lära.

Bortom tidens stress och larm, förs jag av en mäktig hand,

till en existens så  varm, hän till soluppgångens land.

Vid oändlig tystnad vill jag lyss till sorlet av en stillsam älv.

Ta del av ivern, den son nyss blev en del utav nig själv.

Ofta hör jag omvärldsbruset, oro, ångestfyllda kval.

Som hindrar mången att i ljuset, finna tystnads högtidssal.

För att leva helt i fullhet finns i  tystnaden en sång.

Med en ton av ro och stillhet, som öppnar livets port en gång.

Någonstans finns evig tystnad när han med frid mig salig gjort.

Långt från livets larm och lystnad. En gång vid evighetens port.

De blir i hast min svaga tro förvandlad till en verklighet.

I tystnad har min själ sin ro, med evig fri fullkomlighet.