Möte med Storklas.

Jag har i åtskilliga bloggar deklarerat min syn på Landstingets satsning på sjukhuset i Sundsvall som specialistsjukhus. Vid dessa tillfällen hade jag inte aning om att jag en dag skulle konfronteras med denna förnämliga inrättning. DETTA HÄNDE I DAG! På grund av att jag numera av läkarvetenskapen betraktas som ”stenrik”, var jag därför i dag anvisad att därstädes träffa en läkare vid namn Klas Sjöström. Inför detta överväldigande möte funderade jag om det var Lill Klas eller Stor Klas jag skulle träffa. Det visade sig vara Stor Klas. Mötet varade cirka tio minuter där han kort och koncist redogjorde för min situation rent medicinskt. Redogörelsen gick i stort sett ut på att jag för länge sedan passerat bäst före datum för ingrepp av den art det här var frågan om. Av den anledningen kommer jag även framdeles gå omkring med denna ”ädelsten” i gallgången. Allt med den stilla förhoppningen att den inte skall vålla mig ytterligare besvär. Vi skildes åt som såta vänner där innebörden i hans budskap var att man bara kunde ”GILLA LÄGET”.

Nu kan man ju dessutom ha synpunkter på det vettiga i att behöva ta en dag i anspråk och färdas med sjuktaxi nästan femtio mil som det är tur och retur till Sundsvall för att bara konstatera att det inte var något att göra åt detsamma. Kanhända kunde någon läkare i Ö-vik instruerats att överbringa detta definitiva budskap eller till och med tagit det medelst ett telefonsamtal. Men i Landstinget Västernorrland gör man ingenting enkelt. Halleluja!

Lite järnvägshistoria. (1)

Av och till har jag i min blogg berört detta ämne. Dock om så är fallet får ni stå ut med en viss upprepning. Intentionerna när riksdagen under 1880-talet beslutade att anlägga en järnvägslinje till övre Norrland var flera. Man var angelägen att komma åt de rika tillgångar på skog och malm man visste fanns där uppe. Samtidigt var det ett bra sätt att kolonisera landområdet i norr. Man förordade därför att linjen skulle dras en bit inne i landet och inte kustnära. Man ville också undvika de kostnader som passagerna av de många kustnära vikarna och älvdalarna kunde föra med sig. Det var också i viss mån militärstrategiskt. Man ville förhindra att en landsatt fientlig operation hade möjlighet att genast sabotera den viktiga förbindelsen mot norr. Linjen var helt enkelt lättare att försvara en bit ifrån kusten. Det var till exempel ett stakningsförslag som ifrån Mellansel skulle gå ner i dalgången vid Gottne och över Landsjö sträcka sig till Gideå och vidare över Flärke mot norr. Mot detta protesterade generalerna eftersom man menade att linjen kom för nära kusten och blev därför svårare att försvara.

Av den anledningen valde man en sträckning längre in i landet som skulle läggas upp mot Björna och Långviksmon och vidare över Trehörningsjö och Norrfors, även om det innebar väldigt branta motlut. Från Mellansel och till strax norr om Långviksmon är det en nivåskillnad på nära 150 meter. För de små byarna och bosättningarna i Norrlands inland var det en omstörtande händelse. Praktisk taget all kommunikation med omvärlden fördes vid den tiden på primitiva klövjestigar som innebar tidsödande förbindelse i första hand ner mot kusten. Helt plötsligt fick man en modern kommunikation som radikalt öppnade omvärlden. I stället för en vecka som det förr tog kunde man nu nå Kungliga huvudstaden under ett och samma dygn.

Vid tiden för järnvägens tillkomst var Långviksmon ett litet fattigt torparboställe under Långviken med endast fyra bosättningar. Tre av dem hade några årtionden tidigare odlats upp av syskon i samma familj. Bland dem min farmors far Nils-Erik Johansson. Anläggandet av järnvägen innebar på många sätt en revolution i de små orterna den passerade även om min hembygd inte från början ägde samma status som Björna och Trehörningsjö. Under byggnadstiden skapades arbetstillfällen som gott sagt var omvälvande. Om man betänker att det år man byggde järnvägen från Skorped upp till Öreälven arbetade mer än tre tusen man efter sträckan. Bara att hålla mat och logi till en sådan massa arbetare tarvade nog en god insats. Järnvägens tillkomst innebar också en våldsam utvecklingspotential. Kanske kommer jag i en kommande inlaga att i någon mån beskriva vad det innebar för samhället Långviksmon. En mycket intressant historia att berätta.

Vinterdag.

En bister januaridag med kyla, snö och is

och många minusgrader

Med förnöjelse, då jag kan. Säkert lägga fram bevis

med dessa enkla rader.

Att det nu ganska myggfritt är ej heller knott är till besvär.

Och ingen höres ina.

Så i denna stund det plär bli en gynnsam atmosfär.

Med många stunder fina.

Mitt i detta livets brus förnimmer jag då utan krus.

Att kinden kylan känner.

 Så därför blir jag inomhus och kanske tänder jag ett ljus.

För alla mina vänner.

Så har jag då en stilla ro ett tryggat liv i eget bo.

Som härlig värme ger.

Därför kan jag anförtro, mig till att ha en bergfast tro

på allt som här mig sker.

Dyrbara tuggverktyg.

När man kommit en bit upp i åren verkar det angeläget att uppehålla olika kroppsliga funktioner. Jag har således beslutat mig för att behålla en någorlunda god tandstatus så länge som möjligt. Dels därför att jag tror att den övriga kroppen mår bättre av att äga fungerande tuggverktyg. Således att kunna tillgodogöra sig en föda man är beroende av varje dag. Dels är det också en fråga om estetik. Jag har troligen beskrivit det förr, men när det är bara någon enstaka tandrest kvar ser det inte särdeles tilltalande ut.

Med den ambitionen besöker jag regelbundet tandvården som bedrivs av Västernorrlands läns landsting. (numera region). I Örnsköldsvik har regionen en uppsjö av medarbetare som inget annat vill än ge sig på folks tuggorgan. Vid mitt besök i dag blev jag betjänad av närmare tiotal olika aktörer. Alla med ambitionen att på många spektakulära sätt undersöka och åtgärda mina försvarslösa gaddar. Medelst en rad olika tekniker konstaterade man än det ena och än det andra miserabla tillståndet i min käke. Av den anledningen kan jag med tillförsikt se fram emot en rad tandläkarbesök. Och således konfronteras med en personal som medelst en rad olika ingrepp säger sig kunna rädda mitt stackars garnityr.

Vid sådana konfrontationer är det inget högkostnadsskydd som gäller. Det är bara att gladeligen betala den summa som de vid varje ingrepp behagar nämna. I dag till exempel länsades mitt konto på ett antal tusenlappar. Det är således inte lönt att göra upp någon budget i förväg eftersom man aldrig vet var det i slutänden hamnar. Det är bara att betala, förhoppningsvis, med en leende tandrad. Det enda positiva som jag ser i sammanhanget är, att det kan utgöra underlag för ett antal mer eller mindre galna bloggar i framtiden. Till förnöjelse för en del och till ledsnad för andra. Men så är själva livet. Så i slutändan är det bara till att ”gilla läget”.

Januarikyla.

Det har smällt till och blivit rätt stäng kyla över de Norrländska bygderna. På vissa platser har det varit (och är) ner i mot 25 grader minus. Dessutom verkar det hålla i sig några dagar till. Då är det angenämt att hålla sig inomhus i ”govärmen”. Det har varit några dagar med uppehåll i snöandet så det har heller inte varit betungande. Jag kan avslöja att två 85-plussare har rätt intensivt varit i gång med takskottning. Det har inneburit både rekreation och motion.

Enligt en viss långtidsprognos skall kylan så småningom dämpas och det blir mer gynnsamma temperaturer. Troligen kommer det att redovisas något längre fram. Till alla blogg diggares stora förnöjelse.

Gonatt och gomorron!

ug

Uppdrag granskning behandlade i kväll krisen inom Landstinget (region) Västernorrland. Programmet valde att ställa sig kritiska till hur ockupationen av Sollefteå sjukhus har skötts och ville ställa företrädarna till ansvar för de hot och kränkningar som olika politiker har upplevt. Vad jag kan förstå har ockupanterna för bibehållande av BB i Sollefteå alltid haft ambitionen att genomföra den med fredliga och demokratiska medel. Det ger onekligen en bild av att det trots gott och ärligt uppsåt kan spåra ur. Ug menar att man genom sitt agerande piskat upp en stämning som resulterat i olagliga handlingar hos personer som man i och för sig inte hade någon kontroll över. Det är därför inte förvånande att personer på båda sidor i konflikten känner sig orättvist behandlade.

I kölvattnet av turbulensen kring Sollefteå sjukhus tycker jag ug skulle nämnt de underliggande orsakerna, nämligen Landstingets usla ekonomi. Dels beroende på det enorma slöseri som förekommit med turerna omkring alla kostsamma chefslöner och dito fallskärmar som dränerat kassan något alldeles enormt. Dels de enorma felsatsningar man gjort för att försvara Sundsvalls kompetens som regionsjukhus. Man har således investerat tusentals miljoner i kompetenser som det skulle kostat en bråkdel att köpa hos andra vårdinrättningar. Som Umeå till exempel.

Men det var väl inte lika ”mediokert”

Texten, en förbrukningsvara.

Jag var nere i pannrummet i färd med att göra eld i värmepannan. För att få den rätta fyren använde jag, förutom tändved, gamla exemplar av vårt husorgan Örnsköldsviks Allehanda. Sådana är nämligen alldeles utmärkta tändanordningar. Då slog mig tanken att på dessa sidor som nu skattades åt förgängelsen var det idel textrader som med genuin möda skapats av journalister och andra mer eller mindre drivna författare. Det är ett budskap som varit angeläget att förmedla till läsarna som nu tjänade ett annat syfte, nämligen att på ett smart sätt få fyr.

Likaledes är det väl med oss människor. Vi verkar här en liten tid, vi söker förmedla ett som vi tycker angeläget budskap genom att vara en del av mänskligheten. Och efter en kort tid här är vi förbrukade och destrueras på ett eller annat sätt. Detta som en naturlig del av livet. I det perspektivet är det ytterst viktigt att vi formar vårt liv till något positivt. Något som varit till gagn för våra medvandrare på färden. Detta kan vi forma genom att ta till vara och utveckla den inneboende styrka vi har. Den styrka som vi kan dela med oss till andra. Då kan vi förhoppningsvis lämna något bestående som blir kvar i människors hjärtan.

Vid något tillfälle har jag berört detta ämne i en liten dikt som heter:

Bedårande dårvers

En text som skall väcka en viss ovation

bör ge oss en tämligen lämplig portion

av meningar fyllda med litteration

vilket tarvar en god penetration

att med fullvärdig komposition

framställa förnämlig information.

Tillika ge läsarn en del frustration

över drapans kufiska konstruktion

som delvis kan skapa en situation

som blir till en genial reaktion

med förnuftets naturliga interaktion,

så denne kan släppa sin adaption

till ordens konstnärligt fina funktion.

Uppbyggnad sker då med koncentration

på meningsfull prima språkproduktion

vilket endast ger en viss injektion

som kan hindra en gradvis god prevention,

att lätta på hjärnans idéproduktion

till att stärka meningars nyttofunktion.

Resultatet blir då en situation

då efter en fullständig kommunion

de slutligen slängs på en sopstation

och ältas och mals till total destruktion

och bringas till fullständig separation

från allt som har att göra med fin fin frugalfunktion

Bordets gemenskap.

Jag har förmodligen behandlat ovanstående tema vid något tillfälle förut. Men ämnet har blivit aktuellt på senaste tiden efter att ha fått positiva vibbar genom egna upplevelser. Förr i tiden, låt oss säga i min ungdom, var det vanligt att grannar och vänner besökte varandra spontant för att umgås på ett enkelt och naturligt sätt. Man besökte således varandra bara för att i samtala med varandra och genom att utbyta tankar och erfarenheter. Det var ibland berättelser och skrönor som inte alla gånger innehöll så många korn av sanning. Men det fick man stå ut med. Kanhända bjöds det ibland på en svart kopp skållhett kaffe som inte alla gånger kompletterades med något doppbart. Det kunde också hända att besökaren meddelade någon nyhet ifrån stora världen eller av lokal natur. Eftersom det var tämligen glest med radioapparater vidareförmedlades nyheterna ofta vid sådana träffar.

Efter den tekniska landvinningen genom radio och TV har i stort sett dessa spontana möten upphört. I stället för att sitta öga mot öga vid ett bord vändes nu uppmärksamheten till ”dumburken”. För att i dags dato helt har övertagits av alla tekniska hjälpmedel på televisionens område. Idag får man större delen av den information man anser sig har behov av genom läsplattor, mobiltelefoner och datorer. Detta tekniskt förändrade medieklimat har till och bidragit till att även gängse papperstidningar snart är ett minne blott.

Om det är en bra eller dålig trend vågar jag inte ha någon uppfattning om. Det är troligtvis bara att ”gilla läget”. Men visst är det stimulerande och intressant att någon gång emellanåt få uppleva ”bordets gemenskap” i ett givande samtal människor emellan