Funderingar.

När man kommit lite upp i åren och livet börjar närma sig nitti är det inte utan att man ibland har funderingar om livet. Vad har jag egentligen gjort av det. Kunde det blivit annorlunda. Ja, visst! Visst kunde det blivit så. Men nu är det som det är och kan inte göras om.

Dock när jag ser tillbaka kan jag konstatera att det ändå har varit rätt innehållsrikt, med många härliga upplevelser och skeenden. Även om det ekonomiskt inte varit lika framgångsrikt som Ingvar Kamprads har det varit acceptabelt. Och, förresten vad spelar det för roll. Ingvar dog ju han också och svepningen har ju som bekant inga sedelfack. Inte ens ett litet utrymme för ett kontokort. Så i slutändan blir vi tämligen jämställda.

Som vanligt sammanfattar jag det i en liten dikt som heter

En kria om livet.

Det fanns där en bunt helblanka blad en dag i begynnelsens tid

det var inga ord, ej en enda rad som då hade häftats därvid.

Efterhand kom där ett ord eller två som småningom blev många fler

Kanhända där gjordes en plump då och då som livets verklighet ger.

I ungdomens tid gick det tämligen lätt då livet fylldes med tätskrivna ark.

Det maldes och bröts på snirkliga sätt med en känsla så sinnlig och stark

Småningom kallnade pennans glöd det blev så glest mellan orden.

En ängslan förnams för att finna stöd för det lilla som fanns här på jorden.

Snart är det dags för en sträng magister och att lämna sitt alster för prövning,

för trots alla fel alla plumpar och brister var det ändå en lyckosam övning.

Kanhända blir den godkänd ändå den kria som tiden gjort färdig

Även om somligt är svårt att förstå syns himlen ändå mig värdig.

Ty en dag skall min kria slutligen ses av Herren som rår över livet

Då skall den slutliga utsagan ges om godkänt blir allt som är skrivet.

Då kan man hoppas att räddad man är från en suckan med stingsliga ord

så att till sist helt utan besvär man får sitta vid Herranoms bord.