Sparsamhet

Förr i tiden levde många under knappa omständighater. Man levde i en brytningstid mellan naturahushllning och penninghushållning. Det  dominerande var förtfarande naturahushållning där man klarade livets nöftorft med vad gården producerade. Sparsamhet var av högsta vikt om man skulle klara sig någorlunda. Därför var man nogamed att ta tillvara allt som kunde vara till nytta på ett eller annat vis. En lite dikt jag skrivit vid något itllfälle får illustrera detta.

Ingenting fo förfares

Skrapa tallriken då man ha äte, dä ä vektet

Ingenting få förfares.

Stek opp kallpärern ti sella dä ä rektet

Ingentin få förfares.

Spara höbösse ti blöta at kräka dä gör man

Ingenting fo förfares

Spara på maaln önner kalva dä bör man

Ingenting fo farfares.

Räk´n  dynga däri gösselhuven dä ä skitbra

Ingenting fo förfares.

Men torvströ däri ränna de skare va

Ingenting fo förfares

Lägg ut gambröe att fögla töfel man jetta

Ingenting fo förfares.

Man spara på saker å ting ska ni vetta

Ingenting fo förfares.

Gammslattmaskin bli ´n vandring kan je förstå

Ingenting fo förfares

Man sammel gammskruva å bulta likaså

Ingenting fo förfares

Tå vara sparsam tö man va noga

Ingenting fo förfares

Sä öm man allten ärbet å knoga

Ingenting alls då förfares.