Havamal.

Eller den höges sång är en Eddadikt från 900-talet. I min blogg vill jag begränsa mig till att citera endast en sång ur den. Nämligen den 77-de

Fänaden dör,

fränder dö,

själv dör du likaledes;

ett vet jag

som aldrig dör:

domen som fälls om den döde.

Många av dikterna är fulla av levnadsvishet. Den 77-nde är inget undantag. Den vittnar om livets förgänglighet och det arv vi lämnar efter oss. Inte i form av prylar eller pengar utan snarare av sinnesintryck. Jag brukar ibland säga att en männiksa som lämnar detta jordelivet lever vidare i form av de minnen den lämnar efter sig. I det prespektivet är det viktigt att vi genom att leva ett rikt och generöst liv samlar idel goda intryck omkring oss. Ett enda litet ord av uppmuntran kan  ibland förgylla en grå morgondag.

I det prespektivet lever jag i den fulla förvissningen att alla mina kära bloggdiggare lever efter dessa regler. Just därför att ni tagit lärdom av alla de gånger jag berört dem.

Med det önskar jag er alla;

Gonatt och gomorron.