Skenande kostnader.

Såg ett inslag i rapport om Trafikverket där reportern talade om att järnvägsunderhållet hade "skenande" kostnader. Reportern var nog ovetande om hur vitsig han var för allt som utförs efter banan är väl skenande oavsett om summan är stor eller liten. Men det triggade mig också att formera ett litet inslag om banunderhållet förr och nu..

I järnvägens barndom var underhållet väldigt viktigt trots att den var nyanlagd. Eller kanske just därför. Den tidens rallare hade var i stort sett utan maskinella hjälpmedel. Deras utrustning bestod endast av en spade ett spett och en korp. Därtill hade de skottkärran, försedd med järnhjul när det var frågan om mer omfattande jordförflyttningar. Den enkla processen kan beskrivas som följer. Först kom rallarna med spett och spade som anlade själva banvallen. Sedan kom spårläggarna som lade ut syllar och spikade fast järnvägsrälsen. Sedan kom tåget som kunde frakta nödvändigt material som syllar och skenor.

Det var banvakterna som hade det reella ansvaret för att järnvägen var trafikabel. Varje banvakt hade en viss sträcka av banan som de var pliktiga att hålla i sådant skick att tågen kunde framföras med någorlunda säkerhet. Det mesta av underhållsarbeten och diverse förbättringar utfördes under den tjälfria perioden. således under sommaren. Till förfogande hade de ett antal banarbetare som till stor del var säsongsanställda. Endast ett fåtal arbetade året runt. I järnvägens barndom var det ofta uppfrysningar så  kallad tjälskjutning som måste hanteras på rätt sätt under den kalla årstiden. När rälsen förändrade läge på grund av tjälen måste man mildra dessa effekter genom att anbringa kilar. Efterhand lade man på kraftigare lager av tjälsäkert material som minimerade sådana skador. Med tiden förstärkte de banvallen och gick över till att helsvetsa ihop rälsen och då övergav man systemet med banvakter och övergick till en organisation med mobila arbetsteam.

Under rätt lång tid i senare delen av förra seklet kom man att tappa förtroendet för tåget som en del av infrastrukturen. Det var orsak till att en stor del av järnvägsunderhållet missköttes. Under många år anlades heller inte några nya bansträckor vilket ledde till omfattande förslitningsskador på många bandelar. Det är grundorsaken till dagens underhållsproblem. Jag menar att järnvägen i framtiden kommer att få större  och större betydelse för både person och godstransporter. Med ett modernt järnvägsnät med höghastighetståg blir det ett betydelsefullt alternativ till flyget för persontrafik.

Vädret med höstrusk.

Första halvan av oktober har kännetecknats av ett ideligt regnande. Inte så mycket hårda vindar men ideliga lågtryck som gett rikligt med regna över våra nejder. Någon dag kan det ha varit uppehåll men så har det återigen regnat. Men de som är beroende av en någorlunda hög grundvattennivå som garanterar tillgången i sina brunnar de är nöjda med tillgången.

Förberedelser för hösten och vintern.

Det ideliga regnandet har orsakad många "kojdagar" då jag mest hållit mig inomhus. Det har fått tillfälle att syssla med städning i huset. Jag har i viss mån koncentrerat mig på källaren är det har blivit riktigt snyggt och fint. I våningsplanet har jag ju hjälp av hemtjänsten som kommer varannan torsdag. Jag har ambitionen att ansa gräsmattan och ta reda på alla löv som fallit från träden. Jag kör med uppsamlaren på gräsklipparen. Men det har än inte blivit så mycket bevänt med det på grunda av all blötan. Nu verkar det som ett högtryck skall påverka vädret de kommande dagarna. Det inger en förhoppning om att kunna fullfölja insamlandet av löv och gräs. Det arbetet ger min gamla lekamen både motion och träning, vilket jag tror gynnar min fysik.

Fortsatt smittspridning av COVID 19.

Den senaste tiden har det skett en viss ökning av antalet smittade. Dessbättre drabbar det i stor utsträckning den yngre generationen. Det är också de större städerna och tätorterna som drabbats. Orsaken sägs vara att man vid olika fester och sammankomster slarvat med ordningen. Det gör att vi äldre som befinner oss i riskgruppen måste även i fortsättningen iaktta en viss form av karantän som begränsar vår rörlighet en smula. Men jag måste erkänna att det inte sker lika rigoröst som i början. Till exempel har vi återupptagit sammankomsterna i "GUBBRÖRAN" där vi är noga med att hålla strikta avstånd.

Nr, 20.

Byggt för Arne Andersson och hans familj. Bebos i dag av hans änka.

Dialektordens betydelse.

1.   Agesia = Avigsidan.

2.   Blattne = Smälta.

3.   Dôbben = Flötet.

4.   Eterong = Vagel eller Varkvissla.

5,   Fimmelstang = Skakel till Rissla eller Åksläde.

6.   Gevogen = Djärv, våghalsig.

7.   Hamlet = Något efterbliven.

8.   Jôke = Sjunga släpigt.

9.   Kjevar = Förklenande ord om en kortväxt mansperson.

10.  Lajje = Lada in hö.

11.  Menslen = Smaklös (om mat).

12.  Pjåle = Jämra sig så smått.

13.  Ron, = Vrån. Spisvrån.

14.  Sjôla = Viken.

15.  Tepet = Försynt el. Försiktig

Örnvägen 18.

Huset byggt under 1940-talet av Holger Lundberg som bostad för honom och hans familj.

Folket i Jämmerdalen'

Omgiven av höga berg både i söder och norr och vid kanten av en vacker sjö med små holmar ligger Jämmerdalen. Orten är inte stor varken  till areal eller folkmängd. Genom sin geografiska placering har den inte någon mera frekvent kontakt med andra byar och samhällen. Och genom att de allra flesta även har släktskap med varandra finns det heller ingen anledning att förändra det förhållandet. Men icke förty kan det vara av intresse att i viss mån väcka dem ur deras törnrosasömn och i några avsnitt beskriva deras egenskaper tillika deras öden och äventyr.

Folket i Jämmerdalen kan beskrivas som jordlagda på så vis att de alltid i generationer haft i sin näring av vad jorden kunnat ge dem. Från far till son har de konservativt brukat den jord som varit grunden för deras existens. De har brukat den magra och sandiga jorden och därigenom förmått den att ge de skördar som varit förutsättningen ör ett drägligt liv. Och trots att de inte är så många till antal kan det ändå finnas anledning för att ur  det fördolda plocka fram många förvånansvärda egenskaper bland dem. Men också skildra deras lite udda livsutrymme.

Kan det då finnas förutsättning för att det i en sådan liten by med ett begränsat antal individer kan finnas något intressant att skildra. Det kan man fråga sig? Men bland invånarna i Jämmerdalen finns många särlingar som kan vara  värda att lyftas fram ur tidens dunkel. Dessutom finns många händelser och skeenden som kan vara värt någon enstaka spaltmeter. Förhållanden som kan ge stoff till en blogg nu och då.

Återkommer således i något senare inlägg.

Örnvägen 16.

Enfamiljshus som tillen början av Gösta Larsason och hans familj. Numera ensamboende.

En dramatisk natt.

Jag har nog i något tidigare inlägg berättat om min vistelse som vapenfri värnpliktig vid Garnisonsbrandkåren i Boden dit jag kom som nittonåring en junidag för mer än sjuttio år sedan. Med nytaget körkort som jag erhållit efter en kort utbildning vid en körskola i Härnösand. Brandstationen ansvarade också för ambulansverksamheten inte bara för den militära garnisonen utan även för civila i hela Bodenområdet. Det fanns två ambulanser, en modell 34 och en från 39. De bemannades av oss värnpliktiga. Bara någon dag efter att jag anlänt till Boden blev jag uttagen som ambulansförare. Efter en snabb introduktion var det bara att hoppa in och köra. Året som delansvarig för ambulanstransporterna för en stor del av Norrbotten var fylld av många dramatiska händelser som för en oerfaren yngling många gånger var rätt påfrestande. Jag ämnar i kväll berätta om en sådan.

En vinternatt blev jag och min assistent larmade till en olycka vid järnvägsstationen. Det visade sig vara en person som vid växlingsarbete halkat i snömodden och blivit överkörd av ett växellok. Hans båda ben var krossade och när vi anlände låg han fortfarande under loket. Räddningsarbetet var i full gång för att få loss honom. Det gick ut på att genom domkrafter hissa upp maskinen för att få loss honom. Under tiden ropade den olycksdrabbade att de skulle strunta i domkrafterna och i stället backa undan loket. Under tiden försökte jag i möjligaste mån hålla honom varm.

Det tog alldeles för lång tid med att få fram honom och efter en kort stund förlorade han medvetandet på grund av blodförlusten. På den tiden fanns inga möjligheter att ge honom blodtransfusion på stället. Efter en intensiv arbetsinsats lyckades man få loss honom och  till ambulansen. En fartfylld transport med blåljus genom Boden vidtog.

Tyvärr hade han avlidit av blodförlusten. Eftersom han fortfarande låg på ambulansens bår blev vi uppmanade att skjutsa honom till bårhuset. Jag minns att det inte fanns någon ledig katafalk att lägga honom på utan vi var tvungna att lägga honom på golvet. Vi rätade till honom efter bästa förmåga och tog en filt från ambulansen och bredde över honom. Den natten var det inte lätt för en yngling som inte konfronterats med så dramatisk död att somna