#metoo.

I skuggan av #metoo-rörelsen har ett dödsfall nu inträffat. Det är förre VD-n för Kulturhuset vid Sergels torg, Benny Fredriksson, som valde att ta sitt eget liv efter att i december 2017 blivit utsatt för ett mediadrev i Aftonbladet. Om substansen i tidningens artiklar vågar jag inte ha någon uppfattning, men tydligt är att de varit fräna i sin kritiska granskning. I början av december 2017 valde Fredriksson att avgå från sin VD-tjänst efter tidningens agerande. Svallvågorna efter drevet blev honom för tungt. När Fredriksson var i Australien för en tid sedan kom budet om att han hastigt avlidit. Enligt senare uppgifter visade det sig att det var frågan om självmord. Tidningen är mycket självkritisk efter det ödesdigra beskedet.

Man kan med fog konstatera att #metoo-vågen har varit på gott och ont. Det kan misstänkas att i en stämning som infekterats av känslosamma motsättningar konflikterna förstoras till sådana proportioner att de förlorat sin förankring i reala värden. När sedan medierna ger ytterligare syre till brasan kan det få ödesdigra följder. Jag har lärt mig att det ändå är klokast att alltid agera med sans och måtta. Trots detta tror jag att rörelsen har gett oss viktiga erfarenheter för framtiden.

Avsked.

För en kort tid sedan besökte jag en vän och bekant. Det var en person som jag av och till umgåtts med under många år. Vid våra träffar har vi haft samtal som varit oerhört intressanta för oss båda. Många stimulerande tillfällen har vi haft under årens lopp. Vid besöket låg min vän på sin bädd tärd av ett livshotande tillstånd. All den forna energin och livsgnistan hade sjukdomen förtärt. Där låg en trött liten fågel i sitt rede. När det känslosamma besöket var till ända fick jag en bestämd aning om att livets stut närmade sig. Och si. Endast efter någon vecka möttes jag av beskedet att nu var all ångest och allt lidande till ända. Vid att sådant bud går tankarna osökt till livet och evigheten. Vår stund på jorden är endast en kort liten parentes. En flamma blott som tänds och slocknar ut.

Vid ett tidigare liknande tillfälle samlade jag mina tankar i en dikt jag bifogar som heter:

Ett möte

Härom dagen jag mötte en vän. ”Så härligt. Nu träffs vi igen”,

det är alltid roligt att ses”.

Visst är det skönt att få, byta ett ord eller två

när ändå tillfälle ges.

Jag frågade ärligt och nära kan du krämporna bära?

Hur är det med livet?

Kan du räkna med kommande dagar, dagar som hälsan behagar

finns det ett svar som är givet?

Vid mitt spörsmål han tittade ner. ”Det är inte så bra som du ser,

min hälsa är inte den bästa”.

Men jag räknar ändå jag får, leva ännu några år,

där jag livet får fresta

Vi satt och beskrev våra öden vi behandlade livet och döden

om hur ödet sig ter.

Vårt samtal rörde sig kring de många små nära ting

som levnaden ger.

Om någon dag kom där ett bud min vän har nåtts av ett bud

från dödsängeln själv

Han finns inte mer bland de levandes tal det är slut på all plåga i jämrens dal

han förts över dödens älv.

Att mötas och skiljas är livets gång

att skiljas och mötas är hoppets sång

här på vår vanskliga färd

då är det viktigt på ordets grund

hur vi här förvaltar vårt pund

i en förgänglig värld.

TV-tittande.

Jag ät ingen notorisk TV-tittare. Som de flesta av mina bloggdiggare erfarit finns det dock ett undantag. Detta undantag består huvudsakligen av en viss sport. Men jag är däremot övertygad om att TV-n är ett betydelsefullt sällskap för många ensamma människor Kanske speciellt äldre. Det kan vara ett legitimt sätt att fördriva tiden. Många följer även programserier som de för allt i världen inte vill missa. Det kan ibland vara så att man ingående måste studera programtablåerna innan man vågar göra ett oannonserat besök. Samtidigt måste man ha förståelse för vissa äldres levnadsförhållande. Det är ändå ett sätt att fördriva en tröstlös ensamhet.

I kväll såg jag dock premiären på ”Smartare än en femteklassare” efter Me Too. Vad jag kunde se så var programmet sig ganska likt förutom att det blivit så mycket färgstarkare. Jag har faktiskt liten förståelse för att man måste ha håret i så många olika färgnyanser som ifrågavarande programledare uppenbarade sig med. Det kunde ju ha gått ändå. En viss premiärnervositet märktes också, så hispig som hon var. En sak som jag också lade märke till var att välkomstkramarna var av genuin Me Too- karaktär. Stela och frigida. Dessutom verkar själva programidén tämligen utsliten.

Programmet får bara två TV-skärmar av fem.

Mitt första jobb.

Eftersom mina föräldrar hade ett litet jordbruk med några mjölkkor var det naturligt att även som barn rycka in och hjälpa till där det var nödvändigt och som omfattade de sysslor man orkade med. Särskilt på somrarna i slåttern och höbärgningen. Det var ett naturligt sätt att bidra till familjens försörjning. Det var inte frågan om någon lön därvidlag.

Men när jag var tio eller elva år en sommar blev jag lovad arbete i min pappas cementvarufabrik. Firma bröderna Lundberg hade i början av trettiotalet införskaffat en cementrörmaskin ifrån Danmark. Det var så att den betongblandning som utgjorde materialet till cementrören skulle skottas upp i en doseringsanläggning som succesivt fyllde rörformarna. Det var således min uppgift att fylla den lämpligt med bruk. Når man tillverkade mindre storlekar av rör gick det inte så stora mängder av material. Därför ansåg man mig lämplig att klara den uppgiften.

1 krona per dag fick jag i lön. Att jag minns det så väl beror på att när jag arbetat 35 dagar fick jag 35 kronor kontant. Pengarna använde jag till att köpa min första fiol. Ett instrument som sedan följde genom resten av livet. Det dröjde sedan inte så länge förrän mim bror Gunnar och jag lärde oss att själva tillverka cementrör. Då blev vi ansvariga för tillverkningen medan Bröderna Lundberg var ute på andra uppdrag.

Ett poem en vinter.

Det har på senare tid blivit rätt tunnsått med nya dikter och poem. Delvis beroende på att jag haft svårt att finna stoff. I kväll bifogar jag ändå en nyskriven som heter:

En marsdag.

En solig morgon så gnistrande kall

med flödande ljus över nejden all

Är som en sagolik hägring.

En vit liten flinga, klar som kristall

dalar så sakta till känslornas svall,

vid denna solklara fägring.

Än är det långt till hägrande vår

då bäckarna porlar i buskar och snår,

om grönskande ängar talar.

En värmande sol som förvandla förmår

frostiga landskap som frusna står,

till blommande sköna dalar.

Men en längtan jag har till en sommar en gång.

Till strålande sol och till fågelsång,

med fägring i ängar och hagar.

Förgäta en vinter med fruset tvång

för sol som värmer dagen lång

och som mitt sinne behagar.

Världsekonomi.

När jag för en tid sedan från lilla Tallbacken kommenterade Trumps införande av tullar på stål och aluminium yttrade jag en farhåga att det skulle leda till tillbakagång för frihandeln. Det är nu precis vad som håller på att hända. Det är att likna vid uppställda dominoklossar varvid den ena stöter ikull den andra. Genom att rubba den ekonomiska balansen länderna emellan riskerar man en situation av anarki.

Det verkar som Sverige kan bli relativt förskonad medelst vissa undantagsregler medan andra länder, till exempel Tyskland, där Angela Merkel äntligen kunnat bilda en regering., kan vara illa ute. Kina ser också i viss mån sin chans att tränga sig in på olika marknader och därmed förstärka den tillspetsade situationen.

Det kan dessutom bli rätt bistert för England som just nu är inbegripen i en politisk konflikt med Putins Ryssland. Ett Ryssland med presidentval och grejer. Minsann en rörig ”soppa”.

Man flyger och far.

Jag var inne i kväll och kollade på flygradarn där man kan följa all världens flygförbindelser. Det är många flygplan som är i luften samtidigt. Jag blir mäkta imponerad över att det kan funka så bra. Att det i detta kaos av flyglinjer varje enskilt plan har sin bestämda rutt.

Det måste även vara en stor mängd resenärer som är i luften samtidigt. Det syns som en flugsvärm av maskiner kring de stora flygplatserna. Dag efter dag, timme för timme transporteras tusentals resenärer från och till olika resmål. Det är för mig ofattbart. Men det funkar. Ibland är jag minsann en aning orolig eftersom jag har en närstående bland kabinpersonalen.

Lite latin.

Jag har i kväll ägnat mig åt tt läsa latinska ordspråk och visar här en samling:

Barba non facit philosophum – "Skägget gör inte filosofen" Plutarkos

Audaces fortuna iuvat – "Ödet står de djärva bi" (Vergilius, Aeneis, 10,284

Bona diagnosis, bona curatio – "God diagnos, god kur"

Carpe diem – "Fånga dagen" (Njut av dagen) (Horatius.

Consuetudinis magna vis est – "Vanans makt är stor." Cicero i skriften "Samtal i Tusculum".

Contraria contrariis curantur – "Motsatser botas av sina motsatser"

Cui peccare licet peccat minus – "Den som har lov att synda syndar mindre"

Cuiusvis hominis est errare, nullius nisi insipientis in errore perseverare – "Vem som helst kan fela, men ingen utom dåren framhärdar i sina fel." (Cicero)

De gustibus (non est disputandum) – "Om tycke och smak (bör man ej tvista)

De mortuis nihil nisi bene – "Om de döda, intet annat än gott"

Diem perdidi – "Jag har förlorat en dag" (Titus, nedskrivet i Suetonius biografi över Titus, 8). Enligt Suetonius yttrade kejsar Titus dessa ord, när han en afton fann, att han den dagen ej gjort någon god gärning.

Disce aut discede – "Lär eller försvinn" (jfr. engelskans Learn or leave)

Diverso tempore, diversa fata – "Skilda öden vid skilda tider"