Något att ösa ur.

Allt eftersom jag arbetar med BOKEN botaniserar jag i mina tusentals bloggar och stöter på det ena intressanta inlägget efter det andra. En stämningsdikt får därför utgör mitt inlägg i kväll.

Aftonbön,

När natten faller på och tystnat dagens ljud.

Jag gärna sänder då en tanke till min Gud.

En liten stilla stund för vilans ljuva ro.

som har sin rot och grund i sann och ärlig tro.

Slut är jakt och jäkt, jag då får vila ut.

Som en stilla fläkt det känns vid dagens slut.

Jag i mitt hjärta gömmer hemlighetens svar,

så att jag aldrig glömmer att stilla frid jag har.

Jag finner ro och tröst i varje andetag,

ty min Gud förlöst. Gett mig styrka varje dag.

En stilla ljuvlig röst förkunnar då att jag,

fått min längtan löst vid änglars välbehag.

Ord och uttryck.

Det är ett tag sedan jag berörde vårt hemlands tungomål. Det är dags.

Nu  äre ti för aftavarn.

N´Jonke vänne agesia ut på traja.

Gösse kär. Hä dä bårli anörja!

N´Hagbald va nalta förtjusst ti na Augusta, han anvara na n´langen stann.

Dä vare rektet görnstete slatteslann. Myra va hele ögnssyrna lang.

Nu ha kräka brötte säg  in igen. Gå å kör dam bårti jala.

N´Fingal va rakt jeren då de bar dell å klyve jaschla.

Vä ha verkeligen kappese däri pärlanne i vecken hann. Å dä bli bra vä krypara i år.

Jäg ska ha nalta götte. Men dä ska vara bröskegötta. Inte götta söm dremne.

Gömd men inte glömd.

Jag fann av en händelse i mina digitala gömmor en dikt som jag nog skrivit för länge sedan. Den handlar om livet med hänvisning till oktober och höst. Och om något som tar slut en gång.

I höstlig tid.

I oktober, en mulen höstlig dag,

med snö och rusk som öser ner.

En dag jag ändå ser med välbehag

ty den en dimension åt livet ger.

Då vill jag gotta mig vid brasans sken,

en trivsam stund vid eldens ljus.

Skymningsljusets helgd så mjuk och len,

ger åt själen ro, och värme i mitt hus.

Brasans eld den är som själva livet,

den föds och lever, slocknar sedan ut.

I dess sken förgängelse står skrivet,

och minner mig om detta livets slut.

Men vi skall endast leva i vår nutid,

vår stund  på jorden är en gåva ifrån Gud.

Att långsamt närma sig den underfulla frid

som ger åt själen trygghet. Vila i hans bud.

En del av livets hemlighet oss gives,

när elden falnar, glöden brinner ut.

Livets lag med svarta kolen skrives,

om en frid som endast hoppet ger.

Så återstår blott kol och aska redan,

för tidens vind den hastigt  föres bort.

Endast vind, en il, det finnes sedan,

ty livets höst den finns där inom kort.

Må vi betänka hur vårt levnadsöde,

ter sig i ett vidgat perspektiv.

I sitt sammanhang, med livets flöde

ett dunkelt spel emellan död och liv.

Vi kan då finna trygghet, ro och hopp,

i livets eld som en gång slocknar ut.

När en gång, fullbordats har vårt levnadslopp,

vi somnar rofullt in vid tidens slut.

Akademikakalorum.

I år har Akademin delat ut två litteraturpris. Både för 2018 och 2019. Ordningen är således återställd. Fortfarande har de inte tänkt på en given kandidat. Men det är väl vissa förutsättningar för att erhålla priset. Nämligen att man har skrivit en bok, av vad slag det vara må. Det har den tänkta kandidaten inte åstadkommit än. Men det sagts att det är på gång. Jag tar mig ändå den friheten att republisera fjolårets drapa.

Otursakademi.

I år var det den maximala oturen, att det sket sig med litteraturen.

Ingen hade i år den turen att till himmelens skyar bli buren.

Ty kulturprofilen, den filuren sitter sen länge i buren.

Ständige sekreteraren, en sur en, är från livets realiteter avskuren.

Och de övriga nobla högdjuren har stora bekymmer med kvinnokulturen

och med fortplantningsapparaturen.

Och den som är #meetoosammnsvuren har besvär med infrastrukturen,

och den ständiga självcensuren.

Så i år får nobelprislitteraturen kastas i papperskorgen helt ouppskuren.

En total katastrof.

Samtidigt som jag har partiledardebatten i hörlurarna skriver jag den här bloggen. Eftersom den debatten är mer käbbel än realism väljer jag att kommentera kriget i norra Syrien.

Turkiets invasion i norra Syrien är ännu en katastrof för civilbefolkningen därstädes. Detta innebär också ytterligare stora flyktingströmmar. Genom att Amerikas Donald Trump valt att inte längre utöva ett beskydd för de kurdkontrollerade områdena har Turkiet valt att invadera dessa. Det finns även en risk att konflikten eskalerar till något okontrollerbart då stridskrafter ifrån den Syriska regimen tillsammans med Ryssland blandar sig i. Dessutom har mängder av forna IS-krigare flytt från flyktingläger i området vilken också kan innebära en risk.

Alla krigshandlingar är katastrofala och denna kommer inte att utgöra något undantag.

Jul Jul strålande jul i oktober.

Härom dagen var jag i ett ärende till centralorten och besökte då några affärer. Till min förvåning har de redan börjat ta fram en del julsaker. Det är verkligen angeläget att passa tillfället till förhoppningsvis lite extra försäljning, även om jag tycker att det är i tidigaste laget.

Jag tycker att vi skall ta till vara den här tiden före jul och verkligen sträva efter att göra någonting fint. Således: "att leva i nuet. Tids nog hinner vi ta till vara julhelgens fröjder. Förr i tiden var förjulsvintern ägnad åt att hugga veden för kommande tider. När träden avlövats och anpassat sig till vintriga förhållande, då marken frusit och det är ett litet snötäcke då var det dags att förnya vedförrådet. Sedan lät man veden ligga till fram emot mars-april då man kapade och klöv den. Den var lättare att klyva de frusna vedklabbarna. I vårsolen torkade den rätt snabbt för innan midsommar skulle den vara under tak.

Det lackar mot jul.

Det lackar mot jul i mitt ensliga tjäll,

jag känner det väl just i kväll.

Känner lugnet och friden.

Stjärnor som lyser på himmelens päll, 

gör att jag känner mig lycklig och säll.

Mitt i jäktet och striden.

Så ser jag fram mor den hägrande dag.

Den äger ett skimmer av renaste slag,

som mig hugsvalelse bringar.

Ån om jag känner mig bräcklig och svag,

jultiden skänker mig det välbehag.

Som mot himlen mig svingar.

Men än skall det dröja en liten tid,

tills vi får nalkas julens frid.

Och känna dess stilla ro.

Då får vi lämna vår strävsamma id,

se upp  till stjärnan som klar och blid,

belyser vårt snöhöljda bo.

I våra hjärtan vill vi budskapet gömma,

att i år tid aldrig kärleken glömma.

Den som till julen hör.

Över var själ skall tankarna strömma

för att om snöhöljda julfriden drömma

och om allt som himlen berör

En hygglig höstmånad.

Den tredjedel vi nu avverkat av månaden oktober ha hittills inte bjudit på några vädermässiga sensationer. Vi har haft en vädertyp som innehållit idel plusväder. Således har det än inte blivit någon markfrost. Sjöarna och vattendragen är än inte isbelagda. Träden är fortfarande inte avlövade.

Men det är nog inte så långt borta då vi får uppleva kärvare kyla och kanske även en del snö. Även om jag hör till dem som inte trånar efter vintriga förhållanden.

I förbifarten kan jag även nämna att MODO vann över Kristianstad med udda målet. Men det var med ett nödrop eftersom skånelaget pressade hårt i slutet för en kvittering. Vinsten i kväll betyder att MODO nu ligger på 5-te plats i tabellen

Därmed: Gonatt och gomorron.

En onödig olycka.

Av en god vän fick jag härom dagen en artikel ur bildtidningen SE från 19452. Det vill säga ett reportage ifrån "den stora smällen". Jag citerar från artikeln: 

 Ordinarie godståget Långsele - Jörn passerar i vanliga fall förbi Långviksmon, ett nordångermanländskt stationssamhälle, men den här gången hade man tyckt sig iaktta tjuvbromsning någonstans i mitten av det 42 vagnar långa tågsättet och stoppade därför tåget. Klockan var 14.35 den 16 september (1952).

Några minuter senare, 14.47, böjde sig reparatör Olle Olsson ner och tittade under den misstänkta vagnen. Alldeles riktigt, det var tjuvbromsning och det brann i vagnens botten. Men det var ingen fara, tänkte han, bara att koppla ur vagnen. I samma ögonblick kastades han som en vante baklänges utför slänten och såg hur taket på godsvagnen med en dov knall flög i luften. Ännu en av vagnarna fattade eld. Både var ammunitionslastade.

Sedan bröt infernot löst  över stationen och det lilla samhället med dess 250 innevånare. Tunga pansarbrytande 15 centimeters granater ven tjutande in bland gårdarna, slog ner bland folket på fälten, satte eld på två av husen. Ett överraskande bombanfall kunde inte ha åstadkommit värre förvirring.

Men SJ-folket tappade inte huvudet. Halva tågsättet kopplades loss och fördes i säkerhet, däribland en tredje ammunitionslastad vagn. Tågklarerare Karl-Uno Strömberg, stationskarl Magnus Jakobsson, trafikbiträdet Henrik Johansson och reparatör Olle Olsson tog livsfarliga risker för att larma sina chefer, polisen och brandkåren. rusade runt bland gårdarna för att varna medan granater och splitter ven omkring dem.

I nära tre timmar höll det på. Först fram emot 18-tiden exploderade den sist granaten. Då såg Långviksmon närmast ut som ett slagfält. Två hus hade brunnit, splitter hade skadat väggarna på många andra, massor av fönster hade krossats. Området kring stationen var översållat av blindgångare. Att ingen människa skadades föreföll helt otroligt,

Trots den stora förödelsen som de åstadkom var granaterna inte stridsladdade som betecknades som "explosiv vara klass D, som ansågs närmast ofarliga. Inga särskilda åtgärder behövdes enligt säkerhetsföreskrifterna vidtas under transporterna. Tågpersonalen behövde inte ens vara underrättade. Endast en otrolig tur gjord att Långviksmon, och dess befolkning kom så lindrigt undan. Slut citat.

Upplevde själv den stora smällen.

Jag var själv med och deltog i brandmännens arbete med att släcka bränderna. Medels en brandspruta nere vid Kattjärn lades slangar ut till bränderna. På grund av närheten till vagnarna avstod man från att försöka rädda Ludvig Larssons fastighet. Koncentrerades därför till Kooperativas. Eftersom jag året innan hade avslutat en ettårig värnpliktsutbildning vid brandkåren i Boden tog jag över och skötte en av strålmunstyckena. Vid varje granatkrevad vajade eldhavet fram och tillbaka på grund av lufttrycket. Jag såg också hur granatskärvorna med vinande ljud for omkring i luften över oss. Så här efteråt kan man tycka att brandbekämpningen var ett onödigt risktagande eftersom det inte fanns något av värde kvar av de båda fastigheterna.