Nils-Erik Johansson.

Nils- Erik var en av de tre syskon som under 1870-talet förvärvade var sitt torp i Långviksmon. Nils-Eriks torp var beläget mitt i byn där numera centrumhuset Jollen är byggt. Genom inbyte och förvärv ägde han stora arealer ända ner till gränsen mot Mattarbodum. Han var född 1847 och när han omkring 1920 kände sig för gammal att sköta ett stort jordbruk avyttrade han detta och byggde sig ett hus på äldre dar på ett markområde lite längre söderut. Där bodde han till sin död på hösten 1927.

Som ett led i inventeringen av olika fastigheter och byggnader i Långviksmon visar jag hur denna byggnad ser ut i dag.

Den ursprunglig fasaden var av liggande ytterpanel och rödmålat. Genom åren har fastigheten förvärvats av en handfull olika personer. Den är i dag väl underhållen med en helt ny fasad.

Ett hopp om en sommar en gång.

Den gångna natten var det den första på väldigt länge som det inte var frostgrader. Under hela våren har den kyliga nattemperaturen ställt till det för snösmältningen. Nu har jag också äntligen blivit av med snödrivan på altanen som det ända tills i går fanns rester kvar utav. Nu kan jag med stor tillfredsställelse sopa och göra rent utomhus och ställa fram utemöblerna. Där ute kanske det också är möjligt så småningom att ta emot vänner och bekanta för en liten fikastund om vi håller respektabelt avstånd från varandra.

Enligt väderspåmännen finns det möjlighet att det blir lite mera sommarbetonade temperaturer. Det som vi suktat och väntat så intensivt efter nu en längre period. Det är ju inskrivet i naturlagarna att vi skall få en sommar med sol och värme. Jag bifogar en dikt som i viss mån belyser detta.

En vår som blir vår.

Att dikta om våren är en grannlaga fråga,

det handlar om eld, om brand och om låga.

Man ställer sig frågan; vad är det som händer,

när solen och värmen till oss återvänder?

Men den vår som är vår den kommer vart år.

Det är den tid då den vårdräkten får.

Då träden och buskarna grönskande står,

och vi i den värmande vårsolen går.

Den tvekar ibland, den vilar på stegen,

tystlåten, hemlighetsfull, dold och förtegen.

Men när man en morgon hör fågelsången,

känner man ändå att den har rätta gången.

Så får vi leva vårt liv i det under,

som våren förmedlar i sällsamma stunder.

Då livet förnyas på Mästarens ord

och sommar och sol ger liv åt vår jord

Coronaspråket.

Det rådande läget i pandemin har inte bara förändrat vårt levnadssätt det har även i viss mån skapat ett nytt språk. I dagens upplaga av lokalblaskan fans en artikel som behandlade de nya ord och uttryck som dykt upp med anledning av det rådande coronaläget. Jag citerar en del av artikeln som har Språktidningen som underlag.

Mitt i coronakrisen uppstår ord  och uttryck som utvecklar språket -samtidigt som många lär sig betydelsen av medicinska facktermer som "flockimmunitet" och "droppsmitta". I olika medier har det ständigt upprepats ord och fraser som går direkt in i det dagliga talet även för den breda allmänheten. Det är till exempel: " Det gäller att platta till kurvan", "Att hålla sig hemma när man är sjuk", "Alla över sjuttio tillhör riskgruppen och bör undvika kontakt med andra".

En del av dessa fackord som blivit allt vanligare i vårt språkliga umgänge har även redovisats. Jag nedtecknar endast ett urval av dessa i min blogg. Antikroppar,  Ansiktsmask, Corontän, Covidiot,  Droppsmitta, Digitalträff, Flockimmunitet, Handsprit, Handtvätt, Immunitet, Intensivvård, Jästhamstring, Karantän, Karanträna, Munskydd, Oxygenbehandling. Riskgrupp, R-tal, Restriktioner, Statsepidemiolog, Social distansering, Smittkurva, Smittspårning, Triagering, Tegnell-tv, Toapappersrusning. Visir, Virologi, Vaccin, Ytdesinficering, Zoommöte, Återsmitta, Överdödlighet, 

Företagshotell i Långviksmon.

Lindströms åkeri och bussföretag äger i dag den industrifastighet där Sondells förut tillverkade oljetankar. Förutom att fastigheten fungerar som garage för Lindströms inrymmer den också några andra företag som har sin verksamhet där. Man kan därmed i viss mån klassa byggnaden som ett företagshotell.

På senare tid har ägarna investerat i en rätt omfattande upprustning av fastigheten. Ny beläggning på yttertaket har lagts. Fasaden har fått en ny beklädnad av plåt. Detta jämsides med en hel del andra förbättringar.

Så här ser byggnaden ut i dag:

Nästan söm oi.

Breddavä.

Dä söm int ä i ä breddavä

dä gå fäll lätt å förstå.

För breddavä dä ä söm dä ä

Sä dä ä bara te å lätte gå.

För dä  söm ä breddavä.

dä ä ju int alls däri hôle.

Då kan man säg att dä o i ä.

Å då hjalp int e heller å jôle.

Öm man int hall säg ti spöre,

å skibern ba slinger å far.

Breddavä anörja ha man då före.

Den saken ä för mäg uppenbar.

En del ä bredavä för jamnan.

Dam ha lätt för å lägge säg i,

Öm de råke kömma nan annan.

Fon gå föbi å bli oi.

Sä breddvä dä ä söm dä ä,

Dä kn sä lätt könstateres.

Sä breddavä dä allten o i ä.

Na mer höfs int alls na fönderes.

Hyresfastigjet.

Långviksmons största hyresfastighet uppförd i början av 1960. Stommen är levererad av Nordbetong när de börjat utveckla större byggnader. Byggherre var Björna kommun. I dag ägs byggnaden av Nordek och de flesta lägenheter är uthyrda. Lägg märke till kattrappan på framsidan.

Något om väder och vind.

Någon gång emellanåt brukar jag i  mina inlägg kommentera det rådande väderläget här på Tallbacken. Eftersom bloggen i viss mån kan betraktas som en dagbok tycker jag det är värdefullt att skriva lite om väder och vind. Även om man kanske måste se det som någonting rakt ut i vädret.

Man kan utan att överdriva beskriva den här våren som något av den segaste vi upplevt på många år. Det verkar nästan som det måste komma in i den verkliga sommarmånaden Juni innan det blir något omslag. Ta idag till exempel. En bit inpå dagen var naturen omkring oss pudrad av ett rejält lager nysnö. Givetvis gick det efter några timmar över i regn men det det tände ändå inga utpräglade vår och sommarkänslor. Enligt någon prognos kommer det heller inte att bli något annorlunda väder de närmsta dagarna. Detta trots att vi snart har avverkat hela månaden maj. Det är också så att likartat väder tycks råda över en stor del av vårt land.

När man upplever en så kall vår funderar man ibland på var den så kallade globala uppvärmningen har tagit vägen. Här på Tallbacken har vi då inte så stor känning av den. Åtminstone i nuläget. Men det finns naturligtvis andra områden på vårt klot som har det avsevärt hetare om öronen. Den i nuläget rådande Coronapandemin ser man som en återställare av klimatet till vissa delar. Med vårt ändrade beteendemönster med minskade resor och dylikt påstår man att det verkar gynnsamt på vår miljö. Men om det blir någon förändring på den globala uppvärmningen låter jag vara osagt.

I övrigt har livet här på Tallbacken, med den begränsade rörlighet det innebär, övergått till att bli till en vana. Sakta men säkert anpassas de dagliga rutinerna till något mera coronavänligt. Samtidigt lär man sig att tolka de givna förhållningsreglerna mer och mer som de regler de är. Jag använder nämligen rätt ofta mitt sunda förnuft till en viss livsanpassning. Till min och andras förvåning verkar det fungera tämligen hyfsat. Folkhälsomyndighetens många experter med Anders Tegnell i spetsen har tillsammans med en rad andra förståsigpåare med en inte så obegränsad förvåning konstaterat att kurvan har börjat plana ut. Vad det nu kan betyda. Möjligen att man kan hålla puckeln under det viktiga strecket.

Slutligen är det bara till att än en gång konstatera: Det blir som det blir därför att det är som det är. Halleluja!

Två bröder samsades om ett torp.

I samband med att Anders Andersson bildade familj flyttades då fädernegården till ett eget boställe. Ett förfarande som jag nämnde i mitt förra inlägg. Då, vid den tiden, brukades torpet tillsammans med en bror vid namn Jonas (Jonke) Andersson. Han uppförde då en ny byggnad på den förutvarande platsen. De båda bröderna byggde även var sina ladugårdar och skapade därmed förutsättning för att bedriva jordbruk oberoende av varandra. Jorden och skogen delade bröderna genom så kallad sämjedelning. Det har berättats för mig att Jonas Andersson var en förfaren och skicklig timmerman och byggmästare och var mannen bakom många timrade hus runt om i bygden. Bland något av hans verk är gamla prästgården i Björna. Fastigheten och huset som Jonas (Jonke) Andersson då uppförde ägs numera av en sonson till denne.

Så ser byggnaden ut i dag.

Det kanske också skall nämnas att arvtagarna till de båda bröderna Anders och Jonas, Oscar Andersson respektive Johan Enbarr, genom lagfartsförfarande fullföljde delningen så att de är i dag fristående fastigheter.