Ingen vår i sikte.

Jag hade siktat på att skriva lite om olika vädertyper i maj utifrån den gamla bondepraktikan. Men då fick jag bara upp originaltexten från 1662. Tyvärr hade det tagit alldeles för lång tid om jag skulle ge mig på att försöka tyda de krångliga och kringliga texterna. Så det fick vara. Vi har nu snart avverkat en tredjedel av månaden maj och ännu inte upplevt att det blivit någon vårvärme här på Tallbacken. Det är fortfarande snudd på minusgrader om nätterna.

Bondepraktikan är en folkbok som med utgångspunkt i traditionerna har utvecklats till en handbok med råd och tips för bönder. Blev genom åren en mycket populär bok som utkom i över femtio upplagor. År 1662 utkom den första gången på svenska. Den första utgåvan var i verspartierna en översättning från danskan medan den övriga texten översattes från tyskan. I senare upplagor tillkom ett avsnitt om vädermärken, den del som senare kom att bli den mest kända.

För att återgå till det aktuella vädret är det inte av den beskaffenheten att det är något att skriva hem till sin moster om. I den isolerade tillvaro jag befinner mig i skulle jag tycka det vore positivt med ett mera "somrigt" väder. Men det kommer väl så småningom. Om jag därvid skulle uttrycka mig så här: Våren är lika seg och outhärdlig som en coronasmitta. Vad den beträffar ser vi nog ännu inte vägs ände.

På folkhälsomyndighetens pressträffar snackar de jämt om "eftersläpning" och "det blir värre". Troligen uppträder detta scenario på grund av att de inte har annat att säga. Och så kör det ständiga repriser på sitt älsklingstema: "Stanna hemma om du är minsta sjuk och är du över sjutti stanna hemma".

Jag kanske kan tillägga att just nu har jag en mycket välstädad villa jag bebor. I brist på vettig sysselsättning vaskade jag igenom hela övervåningen då hemtjänsten kom för att STÄDA. Eftersom endast källarvåningen återstod grep vi oss an den med friska krafter. Lätt som en plätt,

Ingenting ont som inta har något gott.

Den rådande pandemin orsakad av covid 19 ställer till stora problem i de flesta länder världen över. För att i någon mån förhindra att smittan sprider sig okontrollerat tar de flesta till mer eller mindre drastiska åtgärder. I vissa områden sätts hela länder i karantän med oanade följder för deras ekonomi. Resandet har begränsats till ett minimum. Det blir allt vanligare att möten och sammankomster av olika dignitet sker med digitala medel.

Samtidigt som det är förödande för världsekonomin som upplever sin värsta kris någonsin verkar det som att vår livsförings negativa påverkan på miljön har förändrats. Denna förändring i våra levnadsvanor har visat sig vara oerhört gynnsam för miljön. En markant minskning av koldioxidutsläppen som detta  har bidragit till har en påtaglig gynnsam effekt. Förbrukningen av fossila bränslen har minskat i så stor utsträckning att det satt hela oljemarknaden i gungning. Dessutom kan man peka på en lång rad förhållanden som inverkat gynnsamt på klimatet.

Någon gång tar den rådande pandemin slut. Med resultat att livet sakta men säkert återgår till ett läge som före krisen. Det är nog ingen som just nu kan uttala sig om tidpunkten. Det skall då bli intressant att se hur denna rehabiliteringsprocess kommer att gestalta sig. Om vi kommer att återgå till den livsstil som rådde före pandemin, Eller om världens befolkning lärt sig en del av krisen så att man ägnar sig åt en mer miljöanpassad tillvaro. Till exempel att begränsa resandet genom färre sociala kontakter till förmån för de digitala. Det är inte helt omöjligt.

Kyrkorna har under det rådande läget övergått från fysiska sammankomster till sådana man kan följa via media. Man har under en kort tid utvecklat inspelningstekniken så att budskapet fått en tilltalande och uppskattad form. Till stor tillfredsställelse har man upptäckt att antalet besökare har mångdubblats. Ett faktum som kan bidra till att en del församlingar och kyrkor kommer att i någon form fortsätta på den inslagna vägen.

Ingenting ont som inte har något gott med sig.

Något lite om katten.

Av en händelse kom jag att följa ett program på TV, relaterad till Vetenskapens värld. Det handlade om tamkatten som en del av tillvaron för många människor. Ett mycket intressant program som skildrade hur vildkatten kom att anpassas till ett liv som tamkatt. Ursprungligen levde  de i Afrika som Vildkatter tillsammans med alla sina artfränder. När människan för cirka tio tusen år sedan mer och mer började ägna sig åt jordbruk och hade stora sädeslager tog man till sig katten för att bekämpa alla råttor och möss som tärde hårt på dessa. Det  visade sig att den  lätt anpassade sig till sin nya tillvaro. På relativt kort tid blev den tam eftersom den trivdes i sin nya roll.

Under en lång tid var det Egypten som blev tamkattens nya vistelseort. Under några årtusenden i dess historia betraktades katten som ett heligt djur. Det vidimeras främst genom alla gravar som upptäckts med mumifierade katter.

Hos oss i Norden kom katten genom sjöfarare. Praktiskt taget alla skepp i forna tider hade en katt i besättningen. En så kallad skeppskatt. Även där var det för att begränsa förekomsten av alla råttor. Gnagare som gav sig på både livsmedelsförrådet och tågvirket.

I våra dagar är tamkatten en uppskattad familjemedlen i många hem. Katten trivs i regel med sin tillvaro och uppträder oftast mycket tillgivet. Men i motsats till hunden som relativt lätt kan dresseras vill katten i regel sätta en mer personlig prägel på sin tillvaro. De ser gärna i första hand till sitt eget välbefinnande. De har också ett flertal sätt att kommunicera oss och tala om hur den känner sig. Jamandet är ett sätt. Om man känner sin katt väl kan man höra av dess jamande vad den vill förmedla. Ofta visar de sina känslor medelst svansen. När den har svansen rakt upp med en liten krok överst då signalerar den att den just nu trivs med sin situation. Om den viftar med sänkt svans fram och tillbaka känner den sig ytterst otillfredsställd. Den kommunicerar även med ögonen. Om den formar ögonen till smala springor kombinerade med blinkningar betyder det att den gärna söker kontakt. Med ögonen stora och runda är den vaksam och skärpt.

Under min uppväxt i Långviksmon hade vi alltid en katt. Hemma hos mor och far som barn var det alltid en grårandig honkatt av bondkattyp och som alltid lystrade till namnet Rossy. När jag själv bildade familj minns jag mest till LURVEN. Det var en gråmelerad hankatt av Manxras. Den kännetecknades av sina långa bakben och avsaknad av svans. Han hade ett enormt stort revir och gjorde ofta ortens honkatter gravida. Eftersom de då i regel i kullen fanns någon unge som saknade svans kunde han heller inte svära sig fri.

Mogården.

En av de äldre byggnaderna i samhället är den fastighet som numera i dagligt tal benämns Mogården. Den byggdes ursprungligen som affärsfastighet och var från början tänkt som både diversehandel och brödbutik I källaren är nämligen en komplett bakugn för matbröd, Den fungerade också som sådan under ett tiotal år och hette då Andersson och Näslunds diversehandel.. Jag minns själv när jag besökte butiken, En bit in på 1930-talet förvärvades den av Anna Johansson och har sedan dess varit familjebostad. Som sådan fungerar den även i dag.

Skrivarmöda.

Någon gång emellanåt sinar det av nya fräscha idéer om vad jag skall skriva i kvällens inlägg. Idag har jag genom en viss underlåtenhetssynd inte mentalt förberett mig för vad bloggen skall handla om. Jag har ägnat min dag åt en hel del andra sysselsättningar som upptagit min tid. Bland annat en rätt diger träningsrunda. I hastigheten kommer jag inte heller på något bra uppslag. Jag upplever det som lite förargligt men tröstar mig med att i morgon är det en ny dag med en ny blogg och då kanske jag förhoppningsvis kan bättra mig.

En dikt kan jag i alla fall bilägga som i viss mån handlar om just detta dilemma.

Blogg skrivaren.

Att ständigt ta nya tag med en lysande blogg varje dag.

Finna nya genismarta drag, är en kamp av renaste slag.

Man ska jämt hitta nya uppslag, texten ha nya särdrag,

samt ha nya infall av olika slag, så läsaren känner behag.

Då kan rätta tekniken vara att tackla läsarnas skara

med att ständigt försöka förklara den svåra uppgiften rara.

Att man ej alltid kan klara att mängder av frågor besvara.

Då det ibland blir en snara som hör till det helt ogripbara.

Därför ni bör acceptera att texterna kan variera

och dessutom generöst tolerera, det ej alltid det går att servera,

eller ens en gnutta fundera på något som kan expandera,

till meningar som kan paradera på gator och torg med mera.

Men ibland kan det väl hända att man på orden kan vända, 

och en liten hälsningsfras sända. Men med bloggtorkan är det elända

att nå till alla de kända, såväl som till alla okända.

Samt därtill något klurigt avsända till alla de stackars elända

SOM VÄNTAR PÅ ATT VERSEN SKALL ÄNDA!

Smällare.

Förr i tiden va det inte lika avancerat med fyrverkerier som det är i dag. Det var mest smällare av olika utförande och kaliber. Det var nog mest så att fyrverkeripjäserna var svåra att hantera och dessutom rätt dyra. De kunde kosta ända upp till fyra-fem kronor för en enda pjäs. För den penningen fick man massor av olika smällare.

Bland de billigaste smällarna var nog Ryska smällare. Sådana kunde man få tjugo stycken av för en tioöring. De fungerade så att  en pytteliten papperspåse var laddad med sand och krut. Då man kastade den som en liten projektil mot marken kreverade den med en liten smäll. Man måste vara noga var man kastade den så att ingen person fick den på sig med påföljd att de kunde skadas.

En lite mer effektiv smällare va r Kinapuffen, lite dyrare var den och avgav en puff i stället för en smäll när den kreverade. Egentligen ganska menlös. Så fanns det också riktiga smällare. Dessa  var cylindriska tingestar av ihopvirat papper. Dessa var försedda med stubintråd som man antände, De var laddade med krut och avgav en riktig knall. De fanns i olika storlekar och priser. Ettöres, tvåöres, treöres och femöres. De som kostade fem öre avgav en ordentlig smäll när de kreverade. Det fanns även Tigersmällare. De betraktades i allmänhet som farliga och var rätt dyra dessutom. Det fanns även smatterband. Dem köpte man i rullar och fungerade så att man rev av en lämplig bit och tände på. Då blev det en serie explosioner som sträckte sig efter hela bandet. Man kunde nog få en sådan rulle om två meter för fem öre.

Beroende på betalningsförmågan hos våra sponsorer (föräldrarna) laddade man upp ett lämpligt lager av olika pjäser. Samtidigt var man angelägen om att inte slösa med krutet. Det skulle ju räcka mest hela natten. Det var nog ett rätt oföargligt smällande på den tiden som inte störde någon särskilt.

Jag väntar intensivt efter två saker.

För det första väntar jag på att det envetna viruset covid 19 skall ge med sig så att livet återtar lite av det normala. Så längtar jag också efter att det skall bli vår och sommar någon gång. Den här tiden har vi då inte märkt av den globala uppvärmningen. Tvärtom tycker jag det blir bara kallare. Så länge som det är minusgrader och frostigt om nätterna blir det inte någon fart på snösmältningen. Jag kan nämna om att min bror Gunnar har en"träningscamp" strax norr om samhället där han anlagt ett skidspår och åker ett antal rundor varje dag. Spåret är helt intakt än och fortsätter det hår vädret tror han att han kan fortsätta med sina träningsrundor kanske till senare delen av Maj. Men det är faktiskt inte så ovanligt att det den här tiden är en period med rätt kyligt väder. Huvudsaken att det vänder och det blir vårvärme.

Vårens ego.

Våren tvekar med en lynnighet, vinter är det än en liten tid.

En brottningskamp är den okynnighet som vädergudarna visar oss därvid.

Det ger oss prov på vårens rätta lynne, då vädret växlar. Dag till dag.

Ty denna årstid har ett eget kynne som också har ett visst behag.

Vi vet att har vi bara tålamod, kommer sommarns dar så småningom.

Och har vi blott en vilja god så får vi njuta av dess rikedom.

Det visar oss at varje årstid exponerar just sin rätta charm,

så varje gång vi lever uti vårtid, vi fylls utav en ljuvlig känsla varm.