Uppbrott.

Jag läste en krönika i dag som handlade om uppbrott. Den gav mig många tankar som jag vill forma till någonting väsentligt.

Den kringströvande nomaden är noga med att inte slå ner sina tältpinnar alltför hårt. Han vill vara redo för uppbrott. Det är därför angeläget för honom att minimera allt som kan hindra honom på hans resa. Att lätt kunna fara vidare på färden är en stor del av hans liv. Egentligen, om vi rätt tänker efter, är det så det skall fungera också i våra liv. Vi har lätt för att bli som stelnade saltstoder bundna i vår snäva krets. Många av livets små trivialiteter binder oss med så starka band att det är svårt att göra sig fri. Vi samlar på oss mängder av måsten som förhindrar oss att leva det liv vi egentligen är predestinerade för. Det kan också vara ett hinder för vår strävan efter sann och verklig frihet.

Ett liv är kantat av många tillfällen till uppbrott. Det kan vara olika skeden i vårt yrkesliv till exempel. Eller om man drabbas av någon sjukdom som blir anledning till en radikalt förändrad livssituation. Saknaden av någon kär anförvant kan också upplevas som ett uppbrott från något. Då tror jag vi lättare anpassar oss till en förändring om vi inte stelnat allt för hårt i en tillvaro som binder oss i vissa former. I ett liv som inte präglats av former och bindningar.

En liten strof i en dikt får fullborda mina funderingar.

Vad är ett liv? En parentes i tiden. En flamma blott som tänds,och slocknar ut.

Ett liv, ett varande, som när tiden är förliden.. Förvaras blott till våra korta dagars slut