Minnen.

Sådant man minns från förr i tiden är händelser som för många kan tyckas banala och obetydliga. Inget som egentligen är värt att bevara. Jag tror att det ändå kan vara nyttigt ibland att berätta dessa tills synes bagatellartade trivialiteter.

Min farfar Johan Lundberg var banvakt i Mattarbodum ända sedan järnvägen anlades i slutet av 1800-talet. Eftersom han var född 1876 var han rätt ung då han tillsammans med hustru Brita flyttade in i banvaktsstugan. De fick många barn, där min pappa Esra var den näst äldsta. Två döttrar dog i TBC som härjade i bygden på den tiden. En son, Bror dog i Spanskan, en pandemi av influensa som härjade 1918 och något år framåt.

De minnesbilder jag tänker nedteckna härrörs sig från senare delen av trettiotalet. Eftersom statligt anställda pensionerades vid 60 års ålder blev farfar Johan pensionär 1936. De flyttade så till ett nybyggt hus där John-Erik bor i dag. Under rätt lång tid firade vi alltid julaftonen hemma i Mattarbodum varför jag har många ljuvliga minnen från dessa. Lite nu och då cyklade min bror Gunnar och jag och hälsade på hos farmor. Eftersom farfar var frisk och vital var han ofta borta på något arbete i bygden eller ute på jakt eller fiske. Farmor var alltid hemma, det visste vi. Vad jag då särskilt minns av farmor var att hon var så snäll och omtänksam. Hon visste inte hur väl hon skulle göra för sina älskade barnbarn. Fast vi var bara småpojkar satte hon fram kaffe med hennes underbart goda vetebullar. Jag kan i mitt sinne än i dag förnimma doften av färskt nybakat vetebröd. Bara den vänligheten var värt mödan att trampa den långa leriga vägen till henne. Dessutom minns jag särskilt att hon hade så underbara ögon. Ögon som bara strålade av vänlighet i hennes russinansikte

Många år har svunnit hän och det har runnit mycket vatten under broarna sen dess. Nu finns inte ens gravstenen kvar. Den som en gång i tiden markerade platsen för deras sista vilorum. Men i mitt hjärta finns de kavar som sköna minnen av upplevelser från min ljuvliga barndom