Lite Björnamål

Det var rätt länge sedan jag ägnade någon blogg åt mitt hemlands sköna tungomål. Den underlåtenheten måste ju snarligen ställas till rätta. Det sker genom en alldeles nyskriven dikt som handlar om ”Dagmar”. Ni, alla mina kära bloggdiggare, har en unik särställning i det att ni är de första som får ta del av det som jag åstadkommer. Så, håll till godo.

Na Dagmar.

Na Dagmar hadde vöre i Stockholm å tjernt hos finfalke.

Hon tilulere säg kammamjungfru,

fast hon va bara n´vanlenen pige.

Där hadde hon lärt säg å tala fint.

Å lärrd säg uppträ belevat.

I ställe för saaln sä sa na buddoiren,

Å  för farsta sä bleve angträn

Int dögde dä vä bondskmåle hemmifrån,

å töckena orls söm

nalta skvättn, innbönnen å jarns.

Å in feck man tjå säg, å int tjeckel.

Dä vare ingen söm begrep.

Nu hadde na kömme hem

Å då begrep dam int harta å ne dänn finorla

Dä va söm utrikiska.

Men en mararn sä geck e bätter,

då sa na sä hänne:

”I morse då jag skulle uppsöka toiletten

för att utföra mina morgonbestyr,

hälke jäg på sketthusbron

å slog skalln ti brika,

sä jäg låg ådamne en langen stann”.

Tjvi vale!

Då va ordningen återställd.