Och applåderna tystnar.

Jag har ett säreget minne från min tid som aktiv politiker. Under några dagar i februari 1983 bevistade jag en partikongress på 'folkets hus i Stockholm. Intill mig vid min plats i plenisalen kom varje morgon under en tid mötet pågick en äldre man och satte sig. Jag igenkände honom rätt snart som den kände skådespelaren Georg  Rydeberg. Under de dagar kongressen pågick fick vi rika möjligheter till många berikande samtal där han berättade om sitt växlingsrika liv.

Georg Rydeberg föddes 21 juli 1907 i Göteborg. Efter en kort karriär som sjöman som han tvingades lämna på grund av svår malaria studerade han vid Lorensbergsteaterns elevskola. Därefter vid Dramatens elevskola och var därefter verksam vid Blancheteatern där han 1933 fick sitt genombrott. Som filmskådespelare debuterade han 1932 i Landskamp, men slog igenom först 1938 i filmen En kvinnas ansikte. Andra kända filmer där han framgångsrikt medverkade var Tänk om jag gifter mig med prästen, Doktor Glad, Appassionata och Kärlekens bröd, 1967 tilldelades Georg Rydeberg Teaterförbundets guldmedalj för "utomordentlig konstnärlig gärning". Mot slutet av in karriär , 1977-1982 läste han Tennyssons Nyårsklockan varje år på Skansen.

Det var en alldeles fantastisk upplevelse att varje dag under fyra dagar sitta med den  gamle mannen som initierat berättade om sitt växlingsrika liv. En an som nu sedan rampljusen slocknat och applåderna tystnat levde i utpräglad ensamhet. Han vittnade även om att trots att han  ofta var ensam upplevde han inte ensamheten som svår eftersom han ägde en utpräglad och stark Gudstro.

En av hans sista framträdanden var som "Gäst hos Hagge" där han avslutar programmet med att läsa Per Lagerkvists dikt Döden.

En gång blir allting stilla

En gång får allting ro

Ej något skall förvilla

min själ på kvällens bro.

Ej skall jag se tillbaka

ej heller framåt än,

allt minne är och vaka

och liv och död min vän.

Bara någon vecka efteråt den 22 februari hittade man Georg död i sin lägenhet där man tror att han legat avliden en tid.

Ishockey och annat

Det var full omgång i hockeyallsvenskan med en del intressanta resultat- MODO spelade mot Almtuna och vann matchen med 1 - 4.  Det var bara på hugget att deras tjeckiske målvakt skulle ha hållit nollan men en utvisning i slutskedet ställde till det.

Timrå spelade i kväll mot Västerås och där var 1 - 1 i full tid. Det betyder att Timrå torskade en poäng som gynnar MODO i tabellen. Dock stannade det vid denna enda poäng.

Umeå förlorade också en poäng genom att spela oavgjort i sin match. De har ändock erövrat poängrekordet i Allsvenskan vilket de är väldigt stolta över. MODO har också nått 100 poäng.

Spännande fortsättning.

Rehabiliteringen fortsätter med lämplig mix mellan träning och vila. Har erövrat en viss färdighet att hantera mina gubbiga ben så att de fungerar som de ska.

En dag av saknad.

I dag är det ett år sedan vår älskade Siv lämnade jordelivet. Under det gångna året har sorgen i viss mån avdomnat och övergått i en känsla av saknad. Dock har tiden i ett ensamliv förmått att lägga en försonande matta över tillvaron som blivit till tröst i under de dagar under det år som givits mig, och oss.

Under min konvalecenttid efter höftledsoperationen har jag avstått från att köra bil. Jag har inte meddelats något förbud men ändå avstått.

I dag hade jag en del ärenden i Önsköldsvik och då ställde 'Torben Johansson upp med sin bil och fixade transporten. Jag införskaffade bland annat en lämplig dekoration till Sivs i dag infrusna gravvård. Visst är det bra att i livets olika situationer ha ett nätverk av goda vänner som stöttar vid kinkiga lägen i livet.

Skeenden av ogripbar natur.

Vårt liv består av minst tre dimensioner. Det som varit. Det som är. Det som kommer.

Det som varit är något förgånget och således kan synas hanterbart ur det livsperspektiv vi redan inlemmat i vår levnad.Det kan man klassa som ett historiskt pågående som samtidigt utgör det normalperspektiv som ständigt formar vår tillvaro. I viss mån kan man konstatera att tillvarons nutid även påverkar livet så till vida att det ansamlas i historiens diarium. Nutiden formar således till stor del vår framtida tillvaro. Ofta genom händelser som vi inte alla gånger har någon möjlighet att påverka.

Vår nutid är vi ständigt angelägna att kunna påverka och kontrollera så mycket som möjligt. Det är allas svår strävan att inrätta vår liv så förutsägbart att vi kan känna full tillfredsställelse om dess funktionalitet i både kort och långt perspektiv.  Således i et ett inrutat och i viss mån förutsägbart mönster. Även om vi således lyckats utforma en viss garanti för dess förutsägbarhet kan den av händelser utanför våra påverkansmöjligheter  vår livssituaton föras i ogynnsam riktning. Det kan till exempel vara olyckshändelser utanför en kontrollerad ordning. Men även en hel del andra påverkansföljder, Ett liv i fysisk, mental och social harmoni utgör dock en viss garanti för en hyggligare och  mer kontrollerad nutid.

Det är av naturligare skäl så mycket svårare att säga något om vår framtid. Delvis därför att den dunkelhet som alltid hänger samman med perspektivet stundom är förknippat med något ogripbart. Men också många gånger påverkas av sådant som inte ens kan anas. Man kan tycka att genom utbildning och yrkesliv och så vidare, ett framtida skeende är förutsägbart och utstakat. Men det är inte alltid så i det verkliga livet.

De allra flesta av oss lever dock som om livet  vore evigt opåverkbart. Och visst är det ur ett trygghetsperspektiv nyttigt att inte låta sig påverkas av sådana ibland destruktiva tankar. Det behöver nödvändigtvis inte vara destruktivt. Ett sådant lättsamt liv kan förskona oss från många livskriser. Och skänka en viss harmoni i vår tillvaro

Långviksmons ångsågsförening UPA.

Det förvånar en sentida forskare hur innovativa och framåtsträvande lantbruksbefolkningen i bygden omkring  Storsjön var i forna dagar. Trots att man ofta levde , i viss mån isolerade från omvärlden, under små och knappa förhållanden där de ekonomiska resurserna var nästan obefintliga, strävade man ändå att genom tekniska och industriella framsteg göra tillvaron lättare. Ett område som låg dem nära till hands var att förädla den ypperliga råvara som de stora skogstillgångarna gav. Med all sannolikhet hade de tagit intryck av den i senare delen av 1800-talet allt mer framväxande sågverksindustrin.

Jag skulle förmoda att redan i skarven mellan 18 och 1900-tal väcktes tankarna om att vid Storsjöns strand anlägga ett sågverk. Även om man krasst tänkte sig att det inte skulle kunna tillskapas någon jätteanläggning insåg man att det fanns goda förutsättningar för att tillgodose det lokala behovet att sågat virke. Runt Storsjön fanns stora skogstillgångar som ägdes av fria och oberoende skogsägare. Det var också väl tillrättalagt att frakta timmerstockarna fram till en anläggning vid Srorsjöstranden. Vintertid med kördon över isen och sommartid meddelst flottning.

Jag har inte kunnat fastställa exakt vilket år Långviksmons ångsågsförening UPA bildades. Troligen under åren mellan 1908 och 1910. UPA i namnet betyder utan personligt ansvar. Jag har någonstans i mina gömmor ett andelsbevis tecknad av min farmors far Nils-Erik Johansson som ägde stora skogstillgångar runt om Långviksmon. Det är också anmärkningsvärt att vid uppförandet av det stora såghuset varje andelsägare ålades att ur en tallrot tillverka en vinkelknekt som bidrog till att staga upp den stora byggnaden. Troligen var den färdigställd och tagen i drift 1910 eftersom det första Missionshuset som uppfördes 10-11 var byggt av sågat virke från den ny anläggningen.

Eftersom det fanns begränsad tillgång till vattenkraft i området och den moderna tekniken med ångkraft var gångbar införskaffade man en lokomotor på 25 hästkrafter för driften av sågen. Sågramen hämtade man ifrån Rönäsån som rinner mellan Ökvattnet och Långvattssjön. Där hade man tidigare gjort ett försök med en vattensåg men misslyckats på grund av dålig tillgång på vatten och dess ogynnsamma läge ur fraktsynpunkt. Framsynt nog inköpte man även en modern planhyvel så att man hade möjlighet att tillverka så kallad råspont och listvirke till byggnadernas inredning.

Sågverket var konstruerat med så kallat centralaxelsystem. Ångmaskinen var placerad i ett maskinhus murat av eldfast tegel för brandriskens skull. Genom ett sinnrikt system förmedlade olika drivremmar kraften till de olika funktionerna.

Ångmaskinen eldades i stort sett med spillved från sågningen. Jag har fått det intrycket att under många år i första delen av 1900-talet hade sågen en viktig funktion i bygden. Genom att den var både såg och hyvleri producerade den precis de byggnadsmaterial som utgjorde ett fint komplement till timmerhusen.

I en kommande blogg skall jag försöka beskriva dess vidare öden i en förändrad tid.

Fortsatt mildväder.

Enligt väderspåmännen tycks det bli rätt riklig nederbörd under helgen. Det kan innebära att för vår del kommer den mesta nederbörden i form av regn. Det kan i sin tur betyda att det kan bli än värre vad det gäller ishala vägar och gårdsplaner. Med ty åtföljande halkrisk. Genom att det har varit mildväder i stort sett hela den gångna vintern kan man fundera om det är en bestående trend eller endast en tillfällig nyck. Än en gång kommer vi troligen att bli snuvade på mjuka vita snödrivor.

Om nu mildvädret orsakas av miljöpåverkan som åstadkommer en så kallad global uppvärmning kan det för vår del i inledningsskedet inte vara någon större nackdel. Detta eftersom både kostnaden för uppvärmning och snöröjning minskar. Däremot är det svårt att uttala sig om konsekvenserna i ett förlängt perspektiv. Det kan ju även ha en viss inverkan på somrarna, Det verkar som det är mycket svårt och långdraget att åstadkomma någon omedelbar klimatomställning. Och eftersom det är en global uppgift är det svårt att få någon världsvid klimateffekt.

Som jag relaterat ett antal gånger förut är det hart när omöjligt att ena världens olika ekonomier till några långtgående och bestående åtgärder. I det fallet fattas både enighet vilja. Varken piska eller morot tyck ha någon verksam effekt. Man skulle tycka att efter så intensiv miljöpropaganda det kunde leda till en något vänligare attityd. Men allra troligaste är det penningen som styr i en krass ekonomisk verklighet.

Två veckor som reservdelsmänniska.

Det har nu gått två veckor sedan jag genom en fallolycka demolerade min högra höftled. Genom fallet mot isiga gatan och att därigenom den så kallade lårbenshalsen bräcktes var det nödvändigt att redan dagen efter ersätta den med en protes inklusive ny höftkula.  Operationen utföres under så kallad ryggmärgsbedövning och gick utan komplikationer. Innan man fått en ny höftled på plats och förankrat den ordentligt var det nödvändigt att rota igenom en del vävnad vilket beskrevs som rätt omfattande. Det innebar att de första dygnen var tämligen smärtsamma även under diger smärtbehandling.

Alla ingrepp har ändå varit utan vidare missöden och läkeprocessen efteråt har varit helt normal. Operationssåret har hela tiden haft tillfredsställande rehabilitering. Eftersom jag genom olyckan förlorade en stor del av min styrka även i det högra benet har återträningen varit rätt påfrestande. Jag har för det mesta använt mig av rullator i det dagliga livet som gjort att jag kunnat förflytta mig i våningen nästan normalt.I övrigt använder jag mig av mina två kryckor. Av förklarliga själ begränsades rörligheten till ett minimum till att börja med men har förbättrats allt eftersom. Läkningen har givetvis också medverkat till att smärtorna avtagit och muskelkrafterna börjat återvända.

Jag tycker det är nästan som ett under att jag efter två veckors rehabilitering har återvunnit så stor del av rörligheten. Jag har redan varit nere hos Torben och följt MODO under att antal ishockeymatcher. Detta har kunnat ordnas genom att han hämtat mig med sin bil. Senast i kväll såg jag favoritlaget spöa Västerås med 4 -0. Genom att jag dag efter dag idkar regelbunden träning och styrkan i mina muskler därmed förbättras avtar också smärtan vid mina olika rörelser vilket innebär väsentligt förbättrad livskvalité. Men erfarenheten säger att det tar i första hand 8 till 10 veckor innan man kan känna sig relativt återställd. Ända upp till ett år säger en del att man kan känna av det. Det gäller således att ha tålamod och vara inte så lite envis. Men jag tycker jag redan har en dräglig tillvaro och bespetsar mig på idel framgång trots min relativt höga ålder.

Syrienkriget utan slut.

Inbördeskiget i Syrien med ett antal olika stridande parter verkar inte ha något slut. Genom militär inblandning från Turkiet har konflikten nu förvärrats betydligt. I spåren av oerhört förödande bombanfall har flyktingsituationen tagit oproportionerlig omfattning. Flyktingsituationen beräknas just nu vara mera förödande än på länge. Genom att gränsen mot Turkiet som den enda möjlig flyktväg är stenhårt stängd är människorna utlämnade till en humanitär katastrof.

Det verkar inte finnas någon slutgiltig lösning på konflikten varken på kort eller lång sikt. Värst utsatt är befolkningen i Idlib-provinsen är enorma krigshandlingar gör det outhärdligt för civilbefolkningen.

Det verkar heller inte som om världens ledande stormakter är villiga att medverka till någon lösning på den omfattande konflikten. Man kan misstänka att deras omfattande och lukrativa affärsverksamhet med krigsmateriel triggar dem till att låta den destruktiva verksamheten fortsätta. Dagligen medverkar den krassa attityden till förspillda människoliv i tusental.