God åldringsvård.

Sverige har en alltmer åldrande befolkning. Samtidigt som andelen äldre ökar blir den procent av befolkningen som befinner sig i arbetsför ålder allt lägre. Det betyder i klartext att allt färre skall täcka de allt större kostnaderna för äldrevården. Där utgör Örnsköldsviks kommun inget undantag. Det verkar bli allt svårare för varje år att åstadkomma en budget som täcker kostnaderna. Den krassa verkligheten är således att pengar, eller snarare brist på pengar, kommer framöver att vara avgörande för vilken vårdstandard man kan erbjuda. VÅRD ELLER ICKE VÅRD = PENGAR! Det är alltså det budskap som befolkningen, och framförallt de äldre, ställs inför vad gäller framtida vårdinsatser.

Personligen är jag inte så lite konfunderad över de  sparåtgärder som presenteras i det senaste förslaget till budget. Ett av de generella besparingsförslagen är nämligen att höja straffavgiften för alla felparkerare i Örnsköldsviks kommun. Jag tycker att det kan verka tämligen långsökt att man kan lyckas rätta till ett budgetunderskott på ett större antal miljoner på enbart felparkerade bilar. Då tycks man inte känna Nolaskogsaren som i grunden är en försiktig ekonom.

Genom att upphöra med verksamhet i den äldre delen av Björnaborg och flytta "vårdobjekten" till andra boenden i kommunen tror man sig kunna spara runt 11 miljoner kronor per år. Den trolleribetonade beräkningen har jag också svårt att förstå. De äldre som i dag vårdas på Björnaborg försvinner ju inte i tomma luften. De har fortfarande samma vårdbehov som i dag. Förslagsvis skall de flyttas till något boende i centralorten. Där vårdkostnaden är skyhögt över det betydligt mindre kostsamma Björnaborg. Dessutom ökar också antalet vårdkrävande äldre vilket kommer att kräva allt fler vårdplatser om bara några få år.

Visst kan man hålla med om att boendestandarden och arbetsmiljön inte håller så hög klass i Björna.  Men det beror i stor utsträckning på gamla försyndelser. Genom att inte kontinuerligt bygga om och anpassa boendet till bättre standard har man grävt sin egen grav. Men bristande underhåll av kommunens fastigheter är en röta som dels har pågått länge och dels vidhäftar många andra byggnader i kommunen. Titta bara på Björnaskolan som är på väg att rasa samman.

Om man analyserar situationen ytterligare finner man att köket och matsalen som betjänar även den nya sjukhemsavdelningen ligger i den del man ämnar riva varför den uppgiften också måste lösas. Säkert inte utan kostnader. Om man därtill betänker att rivningen av ett så stort och solitt hus (ekologisk rivning) kanske kostar runt ett hundra miljoner kronor kan jag för mitt liv inte räkna ut hur den besparingsekvationen skall gå ihop.

Man kan dessutom beakta de sociala och anställningsmässiga aspekterna för ett stort antal anställda förlorar sina jobb blir man än mer förvirrad. Räknar man verkligen med att det inte har någon betydelse för kommunen som sådan. Jag vågar frankt påstå att det är den största tragedin i hela besparingsprojektet. Men det verkar som att det inte rör politikerna i rumpan. Det är ju ytterligare en rallarsving åt hela bygden. Den som ändå är hårt drabbad i dessa dagar.

Vill man göra affektiva och bestående besparingar i kommunens budget skall man analysera den utbredda byråkrati som existerar i kommunen. Verksamheten har en alldeles för stor "överbyggnad" i antalet tjänsteandar. Om man betänker att varje anställd kostar, med alla omkringkostnader, cirka en miljon kronor per år och kommunen har nästan 6.000 anställda finns där en potential till långtgående kostnadsreducering. Börja med att kapa från toppen och  inte ge sig på de som arbetar på "golvet". Om man tar bort elva "tumrullare" har man genast sparat ett Björnaborg.

Dagarna svinner.

I dag skriver vi första augusti och det lider mot sensommar och höst. Men för den som lever i nuet är det än en liten tid kvar av sommaren. Den tid som runnit iväg idag har  varit riktigt skön. Med någorlunda sol och värme. Besökte mina kära grannar Sture och Mona och vi satt ute i sommarvärmen med mycken fin gemenskap.

Tränade också mina "senkomstledamöter" med att klippa gräsmattan. Jag tar det lite eftersom, så då blir det inte så betungande. Jag tycker att även om det blir rätt ansträngande för benen är det hälsosamt. Så länge som de funkar någorlunda.

Jag besökte min älskade Sivs gravvård häromdagen. En mycket vacker viloplats, med en minnessten som jag tycker är den vackraste och renaste på hela kyrkogården. Jag stod och funderade över hur livet kan gestalta sig. Det som är koncentrerat till "Min stund på jorden." Den tid vi fått oss tilldelade är den tid vi disponerar till att fylla med något gott innehåll. Vi har inte kännedom om hur många de blir till antalet vilket är försumbart. Det som är mer angeläget är vad vi gör av dem. Att äga den visdomen hör till livets allra största utmaningar. Min bön formade sig till en vädjan om att äga den visheten för de dagar som återstår.

Låt landsbygden dö.

Den demokratiska grundprincipen bygger på att i ett kollektiv genom att samverka  med gemensamma resurser till det gemensammas bästa man kan åstadkomma en dräglig tillvaro för alla. Och därvid skapa ett visst mått av välfärd och ordning. Det är det vi kallar samhällsservice. Alla samhällsbildningar såväl som den enskilda människan är således i visst mått beroende av den för sin tillvaro. Det är i första hand de basala enheter som är livsnödvändiga för en tillfredsställande infrastruktur. Det är exempelvis vägar, kommunikation, tillgång till friskt vatten, livsmedelsförsörjning, en god boendemiljö m.m Men även skola, barn- och äldreomsorg, kulturellt liv, tillgång till meningsfull fritid et.cetera. 

Eftersom denna samhällsservice är så oerhört viktig för en människas tillvaro kan den också användas som styrmedel i samhället. Vill man av någon anledning ingripa, eller förändra, i en för medborgarna viktig levnadsmiljö är det ett effektivt sätt att demolera eller begränsa en fungerande samhällsservice. Det är det jag menar idag sker på landsbygden. Genom att ta bort eller begränsa viktiga samhällsfunktioner blir det på sikt omöjligt att leva kvar. Förutsättningarna för ett fungerande arbets- och familjeliv rycks undan med ödesdigra konsekvenser för en ort.

Att analysera de bakomvarande krafterna är oerhört svårt. Mestadels är de intentionerna dolda av helt ovidkommande orsaker. Svaga politiker i händerna på ett otal starka tjänsteandar kan lätt orsaka en destruktiv utveckling för mer glesbebyggda områden. Jag är ängslig för att det är just det som sker i dag i Örnsköldsviks kommun.

Under ett antal år har det etablerats och genomförts ett antal så kallade "glesbygdsprojekt" som bedrivits en tid och sedan bara dött ut. Utan någon märkbar effekt. Orsaken till detta menar jag är "missanpassning". Det har varit allt för långt ifrån företagandets bistra verklighet. Men tillfredsställt både projektarbetare, projektledare och ansvarig politiker. Dock till intet förpliktande.

Därför är min slutsats den samma som den alltid har varit: DET ÄR SOM DET ÄR OCH BLIR SOM DET BLIR.

Även kallad självkänsla.

Vid ett tillfälle kom jag i dag i samspråk med några goda vänner.  Vi kom av någon anledning in på begreppen självkänsla och självkännedom. Någon beskrev sin självkänsla som nästan nere vid golvet. Ett i mitt tycke intressant mått på dennes känslomässiga personlighetsstatus. Osvikligt kom frågan om det verkligen kunde vara relevant att gå omkring med en så plågsamt låg uppfattning om sig själv och sin förmåga. Jag menade att varje individ oavsett status ändå har ett visst mått av människovärde.

I ett bredare perspektiv är frågan om rätt självkännedom ett område som intresserat många forskare. Vissa menar att det ingår i den mentala utvecklingsprocess som danar varje människa till en unik individ. Eftersom vi då lätt kommer in på de Freudska begreppen om arv och miljö vill jag inte fördjupa mig allt för mycket i ämnet. Ett ämne som jag klassar som mycket svårgripbart.

Men visst är det ändå betydelsefullt att man förvärvar sig en någorlunda rätt uppfattning om sin l sociala och mentala status. Det finns även en del som går omkring med en alldeles kolossal övertro på sin mentala och verbala förmåga. Det yttrar sig rätt ofta i en "besserwisserattityd"  som inte gagnar någon människa. När attityden då oftast bottnar i en känsla av osäkerhet blir den snarare en belastning än en tillgång. Ett rätt mått, och rätt uppfattning av sin självkänsla är ett idealläge för varje individ.

Jag har alltid levt med den insikten att varje människa har ett visst mått av människovärde. I mitt umgänge, kanske framförallt med barn och ungdomar, har jag alltid haft som motto: UPPTRÄD ALDRIG PÅ SÅDANT SÄTT DEN JAG MÖTER SÅRAS I SIN SJÄLVKÄNSLA. Tyvärr förekommer det allt för mycket av mental misshandel som sargar långt värre än fysisk åverkan.

Prosadikten MÄNNISKOVÄRDE har jag nog haft i bloggen tidigare men jag tycker den belyser på sitt sätt ovanstående ämne. Den är skriven på mitt hemlands tungomål nämligen Björnamåle

Människovärde.

De skull bli uppsatsskrivninga i skola.

Magistern hadde bestämt va de skull hannel ôm.

Man skull skriv ôm människovärde.

Na Eivor va älsklingeleven. Hon hadde fletern.

Uppsats´n henners va på nie sider.

Merninga i sirliga svängar. Int´n plomp.

Na Anna skrev brano myttje hon å.

Na Ketty visste hon å va människovärde va hon,

för hon geck å brättese å va malli på rastern.

Men n´Gustav såt däri bänken å va alldes utkömmen.

Hadde magistern nan gang tala öm människovärde?

Han könn int minnes.

Då annrern lemne in böckrern.

Sä såt`n Gustav å tögge på penna. Å va likevis.

Te sist sä skreven:

Magistern jett förlåt mäg men jäg ä total värdelôs på ne hänne.

Jäg vell bara kräkes men finns dä int na kräkes bårli.

Tomt däri magan å tomt däri huvve! Förlåt Förlåt.

Åsse lämnen in boka.

Åtter na daga sä sto magistern dävin Gustav,

magisten söm va bå överlärar å ordförar te skolstyrelsa.

Vell säg Vell säg n´rektenen förtroendekär.

Han dängte skrivboka harns ditti bänken,

å röt sä dä hördes över hele skolsaaln: UNDERKÄNT.

Sen gav han n´Gustav e slag över skaaln sä han åkte neri gölve.

Mest hele vägen hem från skola snökte å grirnte n´Gustav

Å han sa för säg sjalv; JÄMARNS MÄNNISKOVÄRDE!

s 

Knepigheter och vanligheter.

Som jag antydde i gårdagens blogg är det alltid en människa bakom varje ordfläta Med dennes eget sätt att tänka och använda språket. Med en förkärlek för vissa ord och ordvändningar kan man så småningom liera sig med den personen. Det gör det lättare att finna de rätta lösningarna. En serie korsord kan tyckas vara väldigt svår men när man kanske misslyckats med en hel rad kan det så småningom visa sig vara hanterbart.

Av erfarenhet vet jag att det är oundvikligt att inte vissa ord, och även kodord, kommer tillbaka med jämna mellanrum. Det är även en del ord som är mer frekventa än andra. Det är ofta rätt korta ord som or och ro. Rav och var. Förkortningar av olika slag är också ideligen återkommande. Ini och uti och liknande ord tas ofta till vid så kallad vokalnöd. Ett namn som därvid är förträffligt år Raoul men även ordet teori. Kodordens gestaltning är även ett intressant område. Man söker gärna efter ord och ordvändningar som är tvetydiga. ''Förmågan att tänka "annorlunda" är bra att behärska.

Korsorden har alla olika svårighetsgrad, vilket jag tycker är en styrka. För den som inte är så driven korsordslösare kan det vara nyttigt att trimma in sig på några enklare flätor. För min del klassar jag många korsord som "fylleriflätor". De är så enkla så att de vållar lite huvudbry. Därför ger jag mig oftast på de lite svårare kryssen som gör att man får tänka till lie extra. Om jag till äventyrs inte lyckats lösa något kryss till sista ordet tycker jag  det inte gör någonting heller. Ett knep jag tar till ibland är att låta det ligga en tid, några timmar eller en dag. Då jag då tar i det på nytt kan det lösa sig.

En liten petitess som ni kanske inte har tänkt på är att det ofta kommer samma bokstav diagonalt gent emot varandra i en ordfläta. Ofta är det vokaler som dominerar det fenomenet. Jag vet inte av vilken anledning fenomenet uppstår. En trolig orsak kan vara det grundläggande spelet mellan vokaler och konsonanter.

Avslutningsvis är korsordslösandet ett suveränt sätt att hålla sig mentalt i form. Om den egna hårddisken inte förmår kläcka fram alla svar är det fullt tillåtet att använda ordbok eller dator. Jag brukar säga att det är ett viktigt sätt att ägna sig åt något ytterst nyttigt nämligen det jag kallar "Livslångt lärande"

Hur tänker korsordsmakaren?

Jag löser rätt många korsord varje dag. Det har varit en hobby under många år. Och eftersom jag själv var korsordskonstruktör under tjugo år har man en viss insikt i gebitet. Detta innebär att man kan kanske tänka lite längre än andra. Bakom varje kryss är det en människa med den människans sätt att tänka. Samtidigt som kryssmakaren alltid måste bemästra grunderna för varje ordfläta som är ett spel mellan vokaler och konsonanter. Om det till exempel blir brist på vokaler så kallad vokalnöd, kan det resultera i fullständigt kaos. Det kan vålla kryssmakaren mycken huvudbry.

Jag kan berätta att jag var en av de första som konstruerade korsord med hjälp av dator. Orsaken till det var att jag var dålig på att forma en bra och tydlig text för hand. Dilemmat var att den tidens datorer var så långsamma i sin textbehandling. För min första dator (1979) en IBM 286-a tog det till exempel en dryg kvart att tugga över den till utskrift vilket idag tar mindre än en sekund. Något tålamodsprövande som gav upphov till mycket kaffedrickande. Dessutom var det inte alla tidningar som hade datorer som möjliggjorde mottagande. Det var först när de skaffat datasystem som var Windowsbaserade som det flöt någorlunda. Eftersom jag använde ett dataprogram som hette Corel Draw blev det ofta en krånglig och tidsödande process att forma det anpassat till pressens datorer.

Mina synpunkter på dagens korsord tänker jag behandla i kommande blogg.

En vanlig lördag anno 2019.a

Hettan fortsätter så det är bra att gilla läget. Besökte Björnsjö marknad under förmiddagen. Björna kyrka hade marknadsgudstjänst redan klockan tio så det var till att vara ute i god tid. Våran kyrkoherde Per Persman predikade och Sara Sjöberg spelade och stod för sånginslagen.

Tyvärr är jag ingen som är gynnare av marknadsknallar så det blev inte några affärer. Vid min ålder har man ju det mesta i prylväg. Jag var inne på att köpa lite tunnbröd men så kom jag på att mitt förråd av tunnbröd var tämligen rikt. Som ersättning vid berättarkvällen i onsdags fick jag tunnbröd så tillsammans med det jag inhandlade på Hemlingsdagen fick det räcka.

Det var ingen uppsjö av knallar men alldeles tillräckligt för att marknadsbesökarna blev tillfredsställda. Allt ifrån nyttigvaror till krims krams fanns att tillgå. Man kan också säga att värmen ställde till det lite grand. Dels blev de rätt slöa och höll sig mest i skuggan och dels kändes utbudet av yllesockar och varma tröjor inte särskilt attraktivt i trettio graders värme. Men jag högaktar eldsjälarna i Björnsjö som år efter år gör sig besväret med att arrangera tillställningen. På återvägen var jag upp till kyrkogården och såg till blommorna på de olika gravarna.

Jag klarar värmen rätt bra. Ser till att jag får i mig tillräckligt med vätska. Under eftermiddagen tog jag en dusch med en ordentlig kall avrivning. Det kändes skönt efteråt. Överväger att ha mitt nattläger i gästrummet i källaren eftersom där är mycket svalare.

Klaga på värmen vågar man inte då det blir en skön tid att se tillbaka på under kalla gråa höstdagar.

See you!

Osams.

N Signar ån Valle hadde vorte osams. Dä va na söm kälingern hadde ralle.

Egentligen vare bara na trams. Dä va visst nanting ömmen Valle.

Sä damm rök ihop däri köke, sä hårtussa for åt alle hall.

Damm ävles å gräfte å böke sä dä dompe å dönner å small.

Fast´n Valle va rakt likevis va ne dänn bråke va bra för.

Sä slogsn ändå på na vis sä skjorta blev rakt söm en slör.

Då damm släjes en bra langen stann å försökt å ge på varann.

Å göbba hadde tröttne lite grann. Då vare söm ilskan försvann.

Då sätte dam säg dävi borle å drack kaffe å glömte allt trams

Å searn, va tro je dam jorle. Jo, ätter dä sä va damm rakt sams