Bilder från julgröten i Nyliden.

Fall julesnö.

I morse när jag kom ut var det idel vita drivor överallt. Ett snötäcke om cirka 20 centimeter hade bildats under natten.

Då var det verkligen skönt att jag hade snöslungan till reds. Jag röjde undan det mesta för att traktorn kunde ta det övriga. På så vis var all snön undanröjd när nederbörden upphörde mitt på dagen.

Tillsammans med Torben och Ingemar var vi till lillkyrkan i Nyliden där det serverades risgröt och skinksmörgås i Svenska kyrkans regi. "Gråsparvarna" från Anundsjö stod för underhållningen med Inga-Britt Svensson som ledare med dragspelet.

Som final denna decemberonsdag följde jag tillsammans med Torben Johansson MODO-s match mot  Mora. De vann med 4 mål mot 3 och eftersom det blev förluster för de andra topplagen i serien kunde de få ett gynnsammare läge i tabellen.

Jag var in och kollade på väderprognosen och det verkade som att vi kommer att få mer av den vita vara som den här tiden kallas julsnö. Omkring kommande helg kan  det komma ytterligare 15 till 20 centimeter. Eftersom jag anser att det räcker mer än väl så uppmanar jag "Snömakaren", om han läser min blogg, att inte leverera mer den här vintern.

Eftersom kvällen för en stund sedan övergick till natt skriver jag en hälsning till alla bloggdiggare:

Gonatt och gomorron!

Nobelpris och Nobelfest.

Det har blivit en lång tradition att man den tionde december varje år samlas till nobelfest i Stockholms stadshus. Samlas för att dela ut de olika prisen till de som under det gångna årets gjort aktningsvärda insatser och forskning inom de olika områden som stadgats i Alfred Nobels testamente. Det sker under kunglig glans och därmed under pompa och ståt.

Just nu i skrivande stund har man kommit en bit in i festligheten. Jag lade därvid märke till att vår monark har blivit lite till åren kommen men klarar ändå sin uppgift rätt hyfsat.

Genom den otroliga turbulens som existerat en längre tid inom Svenska Akademin var de inte i stånd att dela ut fjolårets litteraturpris. Vilket de enligt testamentet hade uppdrag att göra. Det betyder att det utdelas dubbla priser i år. Det är väl inget pris som under årens lopp varit så ifrågasatt. Och visst har det brustit i insikt många gånger. Att varken Astrid Lindgren eller Tove Jansson blivit nominerade är självklart en fadäs. Man kunde ju låtit dem dela på priset om inte annat.

Ytterligare en synpunkt på deras oförmåga framkommer i nedanstående dikt som jag kallar

Balladen om Alfred Nobel.

Den gamle krutgubben Alfred Nobel,

han som fann upp dynamiten.

som i sin himmel så lycklig och säll,

gärna vill hylla eliten.

Den gamle farbrorn med sitt åtrådda pris,

regerar än här på jorden.

Det är skickligt på många sätt och vis,

av en man som är avliden vorden.

Ett pris har han anförtrott vår akademi,

det som handlar om litteraturen.

Det är priset med mackel och krackel i.

Kontroversiellt är det av naturen.

För hur de än sig i världen vänder,

anses det ändå vara galet och fel.

Trots att gubbarna (och gummorna) tvår sina händer,

får dom ändå plågas och pinas en del.

Ty priset skall alltid ges till nån annan

än till den person de gemensamt sett ut.

Många tyckare tar sig för pannan,

undrar hur de kommit till sådant beslut.

Men ständigt det går, år efter år,

utan att galningarna riktigt förstår

att den proceduren inte är svår,

om till geniet nobelpriset går.

Därför skulle de bli populära

om Jöran Lundberg priset fick vinna.

Ty ingen kan, som han, äran bära.

Det må alla kloka på jorden besinna.

Men än har jag inte inbjuden blivit

till festen som omges av kunglig glans.

Trots att jag mången dårvers har skrivit,

har jag ständigt förmenats min segerkrans.

Årsven.

Sä hänne före jul vare allten növändet å fara at skogs å hagge årsven. På se vis varn Fingal öm dagarn däri skogen för å ställ säg på ven för näste vinter. Han hadde märra vä säg å dorninga å då han hadde roste dell el lämplet lass sä kôrlen hemme dippå veabacken. Ôm han va iväg strax före de vorte ljust å va nalta geren sä hann en hagge o fo hem två lass över dan. Dä va ju sä jämarns kort daga n´hän tin.

I jarns då de hadde vorte ljusst å han skull iväg sä hadde ne snöge. Men han sela på na Docka å for iväg. Kömmen ditti skogen sä vare opplegan sä ini tjyvens. Sä fort han rörde vä nä tre sä komme ne´en skrälldus vä snö. De va int langen stann förn rorna va sjublôt borti alln surnö söm kömme. Dänn dan bleve bara ett lass.

Dä va marnômt å fo hem ven i go ti på vintern. Frampå nyåre vare dellå såge klabba å klyve damm. Då´int n´Fingal hadde nan veklyv sä vare å ta at öxa. De va lättare å klyve damm då damm va frössen. Då sprätte damm itu hur geschvint söm helst.

Dä va rakt növändet å ha myssje ve däri vealire ôm de skull bli en rektenen kallvinter. Järnspissn däri köke å kakelogn däri kammarn velle ha bra mytje ve då de va en tjufem tretti grader kallt. Ändå könne ne vara is´n på vattehinken däva farstedöra på mararn.

Ättersöm dam hadde slakte julgris´n å stôke ônna han sä såg en Fingal fram mot julhalga vä gomatn å alle annere fröjder.

Den snyggaste.

Här vare gran! Här vare gran! Den allra grannaste i hela stan.

I god tid innan julafton var det min pappa Esras uppgift att från skogen hämta en gran som skulle pryda vårt hem under julhelgen. Han var väldigt noga med att söka efter ett stiligt exemplar av Picea abies. Den skulle vara jämn i grenverket, den skulle ha jämna gröna barr, den skulle vara rak i stammen och vara av lämplig storlek. Pappa Esra var noga med att grenarna skulle vara jämna Om det till äventyrs fattades en gren någonstans borrade han ett litet hål i stammen och satte dit en gren med lämplig storlek. 

Tidigt julaftons morgon bars granen in och då var det vårt uppdrag att klä den med olika prydnadssaker. Glitter, glaskulor, figurer och speciella julgranskarameller inslagna i färggrant papper. I ock med att granen var klädd var julförberedelserna klara och firandet kunde börja. Då var det JUL.

Rätt ofta under var barndom firades julen hos farfar och farmor i Mattarbodum. Många minnen finns kvar från barndomens jular trots det nu är så länge sedan. Jag har ännu efter så många år många minnen från min farmor. Särskilt hennes ögon som strålande av vänlighet återgav hennes blida väsen. Det syntes att hon var stolt över sina barnbarn. Det berodde nog på att vi var de första efter som vår pappa Esra var äldst. Farfar minns jag som en riktig "Lundbergare" med egenskaper som både humor och klurighet. Farfar ägde även genuin musikalitet och behärskade många olika instrument. Sången och musiken var en stor och betydande del av hans tillvaro.

Jag måste även berätta hur det gick med pappa Esras "fuskgrenar" i granen. Över själva juldagarna var de helt gröna och fina och fullbordade därmed det goda helhetsintrycket. Men det gick inte förrän en bit in på mellandagarna så började de förlora sin forna glans. Bruna och barriga bidrog de till att den propra granen inte var så proper längre.

Det ger mig anledning att något lite filosofera över vårt liv. Det är betydelsefullt att vi som människor är väl fästa och rotade i en god och fast släktgemenskap. Att utveckla ett gott och fast förhållande till våra nära och kära som kan medverka till att vi danas till harmoniska personer. Rotlöshet och utanförskap i en destruktiv uppväxtmiljö har genom åren visat sig vara anledning till att många är predestinerade för en miserabel tillvaro.

Då´n Nesse skull köp julklappa.

Sä härn före jul äre alltin e´sjå då man ska köp julklappa. Sä na daga före jul tog en Nesse buss´n te stan för å göra bort e dänn bestyre. At kälinga köften e förklästyg. Han löckes fo tag i n´stuvbit för tålvåfemti. At pajken varn på´n sekendhändaffär å hannele n´modelljärnväg söm han feck för tjufem kroner. I samma veva köft´n n docke at lilljänta för fem kroner. Dä varn stoern sprecke på huvve, men han tänkte at dä gå fell å laga.

At säg sjalv varn på Jula å köften såg för tvååharttus´n. Då fecke´n n´skruvdragar inpå. Fast han hadde fyre stycken förut. Han tänkte att dä könn vara bra å ha.

Då han hadde gjort e dänn bestyra då hadde nä gått n bra langen stann sä han känntes säg hongren. Sä han gatt sök säg dell na matställe. Då han komma innaför döra varen tavle söm tala öm va dam hadde för mat n´dänn dan. Men dä va sä mange orla söm han int begrep. Alacarté, Snitzel, Pommes frittes, Pastagratin, File speziale å Chiabatta, Men Grörnsakssöppa, Ärtsöppa å Köttsöppa dä vissten va dä va. Sä han beställde en tallrik köttsöppa, betala å sätte säg vä nä borl. Ättern stann kömmen dellbaks vän dän söppa å sa "Ä hänne kan jäg in äta". Dä varn snälln jänte dä´va disken sä han feck en nyen tallrik söppe. Men ättern stann var samma sak. "Nä hänne kan jäg int äta. Då de hadde hänt tri ganger va jänta tjvungen å fråga va de va för fel på söppa? Jo sa´n; "Jäg ha int fott nan ski". 

En finare dam söm såt breddavä å faljte ne dån spektakele tyjte de va sä lustet sä hon frata dell å skratte sä mjalka söm hon hadde ti môern sprutte en langen väg. De titte´n Nesse på na å sa: "Ha du seperatorn igång"?

De ble i alla fall´n finen julaftarn. Glaest varn nog en Nesse för på a´an dan varn tvunget prove skruvdragarn. Å dä geck bara söm hejsan!

Längtan till ljuset.

Så här dagarna före jul känns avsaknaden av ljuset rätt betungande. Vi är ändå rätt beroende av ljuset omkring oss. En längtan finns då i våra hjärtan efter midvintersolståndet, då det vänder och åter går mot ljusare tider. Vädret har också varit så grått och disigt att det har bara ökat vår trånad efter ljuset. Som en liten tröst får  vi tänka på att snart är det julhelg då vi får uppleva några dagar av frid och ro vid tända ljus.

De som inte har förmånen att njuta av pensionärslivet utan träget går till arbetet varje dag får, vad jag kan förstå, den kommande julen en rätt lång sammanhängande ledighet. Har jag räknat rätt blir det en dryg veckas ledighet om fredagen i julveckan kan räknas son "klämdag".

Jag bifogar en dikt jag skrivit någon gång som heter;

Barmarksvinter.

Nejden höljs i dis och dimma som breder ut sig likt ett flor.

Mörkt i tidig morgontimma, så in i Norden där jag bor.

Ingen stjärna syns i molnigt land, inget månsken i var vrå.

Bara kolsvart mörker efterhand som domineras av det grå.

Kort är dagen, dunkelt grått är ljuset, disig skymning dagen lång.

Allt är frostigt och förfruset, långt till kvittrig fågelsång.

Ock saknar jag den vita driva som lyset upp i berg och lid.

Saknar också månens skiva som ger oss tröst i juletid.

Men ändå vill vi hylla livet, som vi lever varje dag.

Det som allom blir oss givet med ett skimrande behag.

Särimners hädanfärd.

I god tid före jul konstaterade min ömma moder att nu var julgrisen slaktfärdig. Det fastställdes på hennes eget lilla vis. Hon hade nämligen en repstump som på en viss längd var försedd med en knut som hon anbringade hon runt grisen alldeles bakom grisens framben. När Särimner växt så att omfånget på mätstället hade nått fram till knutpunkten hade den uppnått rätt slaktvikt.

Tidigt slaktdagen redan innan vår farfar Johan Lundberg anlänt på sin lättviktare Y 96, skulle man börja värma skållvattnet i skållkaret så att det var till reds och med rätt temperatur. Det skulle nämligen vara exakt 77 grader varmt. Varken mer eller mindre. Då var det nämligen skållhett.

Vår farfar hade sitt eget sätt att genomföra slakten. Ett stillsamt besök i stian för att känna på grisens pannben varefter han valde en patron till geväret som han sköt grisen med. Han laddade nämligen själv sina patroner med anpassad laddning för att exakt bedövning. När slakten var över och grovstyckad skulle kulan befinna sig på ett visst ställe.

Det var vårt uppdrag som småpojkar att "röra i blon" när den tappades. Jag minns att det var något som jag ogillade.

Därefter skulle grisen skållas, vilket innebar att svålen rensades från allt hår och föroreningar. Farfar var väldigt noga. Han hade till och med en rakkniv med sig och rakade bort allt borst kring hovarna och på diverse andras ställen.

Därefter följde urtagning av inkråmet och grovstyckning. 

Eftersom farfar var pensionär kunde han stanna kvar en lång stund. Jag minns också att det var tradition att mor Signe

lagade blodpalt med kroppsvätskan från den nyslaktade familjemedlemmen. Vi åt och lät oss väl smaka.

Jag bifogar en dikt som heter

Julgrisens memoarer.

Jag föddes en gång med en stor syskonskara,

min moder som skötte oss var en riktig gris.

Stor ömhet och omsorg fick jag erfara,

vi mådde so svin på alla sätt och vis.

Så småningom fick jag en egen tjusig stia.

den blev min boning på denna fagra jord.

Med toa och ställe där jag kunde mig klia.

Varje dag fick jag gå till rikligt dukat bord.

Jag fick mjöl och potatis och svinaktg målla.

Det var för en gris en stärkande diet.

Jag tänkte att det kommer inte att hålla,

det finns uppenbar risk att jag blir allt för fet.

En profet kom och ställde en underlig fråga,

tror du min vän på ett liv efter jul?

Sådana tankar kunde alls inte mig plåga,

jag leve ju som prins i mitt grevliga sju.

Där hade jag min boning i världarnas vimmel

mitt liv skulle vara en lång evighet..

Att tänka på tvärstopp och grisarnas himmel

var långt från misär och svårmodighet.

Men en grådaskig dag i decembertid

allting blev plötsligt tämligen svart.

Jag begrep ingenting men fick ändå frid.

Det var ett hastigt slut på en sån lyckosam tid.

Men skinka rullader och smaklig sylt

på julbordet bidrog jag svinaktigt med.

Jag var ändå en rätt nyttosam gylta

även om det fasligt i skinnet sved.