En saknad vän.

Det är idag , den artonde februari, två år sedan min älskade Sivs bortgång. År, där sorgen domnat men saknaden finns kvar. Av och till dyker hon upp i mitt minne. Vid dessa stunder framträder alla hennes goda sidor när en livsbild av henne skapas. För mig är det till vila och tröst.

Jag besökte idag kyrkogården i Björna och hennes grav. Den myckna snön dolde helt hennes gravvård. Jag stack ner ett par rosor i snön som symbol för de två åren, men de verkar ensamma och ängsliga i den vita drivan.

En bild tagen i samband med höstens gravsmyckning