Planering av stambanan.

Tiden vid slutet av 1800-talet var infrastrukturen i 'Sverige och speciellt i Norrland, i stort sett satt på undantag. Som jag nämnde tidigare skedde utvecklingen nästan uteslutande vid kusten. Men även där var man vid transporter och resande helt beroende av hästen som dragare. Det var även vid längre landtransporter som till exempel Stockholmsresor. Utefter Norrlandskusten fanns det ångbåtslinjer ner till Stockholm. Men en sådan resa tog även den ett antal dygn. Från byarna i Björna och Trehörningsjö skedde alla varutransporter från Örnsköldsvik, som även vid den tiden var centralort, med häst. På vintrarna med släde och under barmarkstiden med kärra eller vagn.

Efter att riksdagen behandlat projektet att bygga en järnväg till övre Norrland och även anslagit erforderliga medel vid tog planeringen. Vid beslutet i riksdagen hade man enats om vissa grundläggande förutsättningar. Järnvägslinjen. skulle inte gå utefter kusten utan ett ett antal mil inne i landet och man hade tre olika skäl för en sådan placering. Ett tungt vägande skäl var militärstrategiskt. Järnvägen skulle placeras så långt från kusten  att det försvårade en eventuell militär invasion. Till exempel föreslog man en dragning från Mellansel ner mot Landsjö och Gideå men den ansågs av militära skäl komma att vara för nära kusten.

Ett annat argument son lanserades var att järnvägen skulle bidra till utvecklingen i byarna i inlandet. Det skulle betyda viktiga tillfällen till arbete och utkomst för den isolerade befolkningen. Kontakten med kusten skulle ske medelst anläggande av bibanor vilken också ansågs vara jynnsamt rent lokalt. Man ansåg också att det skulle bli lättare och även billigare att bygga järnvägen en bit ifrån kusten.

Forts.